Sverige har en hög svansföring i offentlighetsfrågor. I EU uppträder vi gärna som öppenhetens riddare när vi talar om offentlighetsprincipen. Det är dubbelmoral på hög nivå.
Säpos vägran att lämna ut de så kallade Rosenholzakterna till professor Birgitta Almgren är det senaste exemplet på att Sverige inte är så öppet som det vill ge sken av.
Akterna visar vilka svenskar som uppges ha varit medarbetare till den östtyska underrättelsetjänsten Stasi. Det rör sig om ett femtiotal namn. Enligt Säpo har vissa hamnat där av slumpartade skäl, som att de kontaktat DDR:s ambassad i någon obetydlig fråga. Andra personer var DDR-anhängare i största allmänhet eller sammanställde redan känd information och vidarebefordrade den till den östtyska diktaturen. En handfull ska ha erkänt att de låtit sig värvas av Stasi. Säpo hävdar att endast en person befann sig i en sådan position att den hade praktisk möjlighet att spionera.

Kammarrätten sa nej till Birgitta Almgrens begäran att i forskningssyfte ta del av informationen. Nästa nivå blir nu regeringsrätten.
Regeringen har också visat ett svalt intresse för att öppna arkiven. Justitieminister Beatrice Ask lutar sig mot Säpo och har inte velat ta något eget initiativ. Förre justitieministern Thomas Bodström (S) kräver däremot att regeringen tillsätter en kommission för att granska svenskars samarbete med Stasi och även ryska KGB. Liknande Säkerhetstjänstkommissionen från 2002 som granskade bland annat IB, sjukhusaffären i Göteborg och övervakningen av Palestinarörelsen.
Varför tillsatte inte Bodström själv denna kommission när han kunde? Nej, tystnadskulturen har betydligt längre anor än alliansregeringen. Neutralitetspolitikens dubbelspel bakom kulisserna under det kalla kriget skapade en hyschhysch-tradition i Sverige som tyvärr har bitit sig fast. Ett mer aktuellt exempel på onödigt hemlighållande är de så kallade tsunamibanden, vars innehåll kan förbli mörkat i upp till 70 år.
Säpo försvarar sekretessen av namnlistan med att brotten vid det här laget är preskriberade. Självklart skulle ett offentliggörande kunna få stora konsekvenser för de berörda individerna. Men finns det tidigare DDR-informatörer som i dag har en förtroendeposition finns det ett allmänintresse att offentliggöra dem.

Vi måste också våga göra upp med vår historia under det kalla kriget, vilket länder som Tyskland och Finland varit betydligt bättre på. I dag finns det en lucka i vår historieskrivning.
Birgitta Almgren har tidigare skrivit boken "
Inte bara Stasi...". Via ett imponerade arkivarbete redovisar hon där hur strategiskt och systematiskt DDR arbetade mot Sverige. Den kartläggningen måste hon få fortsätta. En kommission är i nuläget inte nödvändig. Öppna i stället arkiven, åtminstone för forskarna i ett första skede. Det är en bättre, och enklare, lösning.