Miljöpartiet har det som Socialdemokraterna saknar: ett framgångsval i ryggen, politiskt självförtroende och en öppen partiledarprocess. Att MP förlade gårdagens utfrågning av språkrörskandidaterna till just en rockklubb i centrala Stockholm visar hur det svänger om partiet.
Det borde vara en självklarhet i varje politiskt parti att medlemmarna får chans att ställa partiledarkandidaterna till svars. Men i Socialdemokraterna är det tyst. Locket på.
Gustav Fridolin kommer tveklöst att bli språkrör. Striden står i stället om vem som ska efterträda Maria Wetterstrand och där har två huvudkandidater utkristalliserat sig: Mikaela Valtersson och Åsa Romson. Till Romsons fördel talar att hon är en betydligt mer profilerad miljöpolitiker än både Fridolin och Valtersson. Ska partiet leva upp till sitt namn krävs ju att åtminstone ett språkrör tar över Wetterstrands politiska stafettpinne. Till Romsons nackdel talar att hon är ett oprövat kort på nationell nivå; hon debuterade i riksdagen i höstas.
Valtersson är alltså ett betydligt säkrare val, i egenskap av partiets ekonomiska talesperson och med en bakgrund som erfaren och respekterad förhandlare. En del miljöpartister anser att hon ligger för långt till höger, men det kan även räknas på hennes pluskonto då Fridolin bär med sig en vänsterstämpel.
Sannolikt kommer alltså Fridolin att få Valtersson vid sin sida. Men i politikens värld kan i och för sig allt hända.
Och till denna kategori - händelser som bär osannolikhetens prägel - måste räknas Lena Sommestad som partiledarkandidat. Studentförbundets lansering av henne som Mona Sahlins efterträdare är ytterligare ett tecken på hur djup krisen är inom socialdemokratin.
Sommestad har nämligen testats förr. När hon var miljöminister 2002- 2006 i Göran Perssons regering lyckades hon med bedriften att vara en av de absolut mest anonyma ministrarna. Sommestad lyckades inte heller ens placera sig tillräckligt högt på valsedeln för att komma in i riksdagen i höstas. Socialdemokraterna i Uppsala län ansåg uppenbarligen att Agneta Gille, utan statsrådsmeriter, var en bättre riksdagskandidat.
Dessutom borde väl just S-studenter tycka att professorer ska jobba. När Sommestad förlorade miljöministerjobbet efter valet 2006 hade hon kunnat återvända till den professur vid Uppsala universitet hon varit tjänstledig ifrån. Det gjorde inte Sommestad utan kvitterade i stället ut sin ettåriga ministerfallskärm på närmare 1,2 miljoner kronor. Hon behövde nämligen, enligt egen utsago, "tid att landa och reflektera." Numera säger Lena Sommestad att Socialdemokraterna måste satsa på "full sysselsättning".
Men Sommestad ska i alla fall ha ett stort erkännande för att hon har åsikter om partiets framtida politiska vägval. Typiskt nog var hon också den enda av sex utpekade S-kandidater som vågade svara på fem enkla frågor i gårdagens SvD.
Det socialdemokratiska partiledarvalet är en riktigt pinsam fars. Heder åt Miljöpartiet som vet vad medlemsdemokrati och öppenhet är.
