Nog för att det finns gott om sand i Libyen, men det är inget skäl till att förvandla politiken till ren sandlådenivå. Operation "Unified Protector" i Libyen har i svensk översättning blivit "Operation rädda menige Juholt". Priset blev att Sverige tvingas ta hem tre av åtta Gripenplan.
För den färske partiledaren Håkan Juholt har det varit viktigare att söka inrikespolitisk strid om svenska FN-insatser än samförstånd över blockgränserna. Det innebär onekligen ett paradigmskifte i svensk politik, men Juholt var inte först.
Det var när Mona Sahlin i valrörelsen gjorde upp med Lars Ohly om ett snabbt tillbakadragande från Afghanistan som den gamla samförståndsandan bröts. Hon öppnade dörren för Håkan Juholts ultimativa krav om att Gripenplanen måste hem i juni. Realpolitikern Urban Ahlin, utrikespolitisk talesperson, har inte varit fullt lika kategorisk.
Och den stackars Ahlin gjorde i går sitt bästa för att försvara alla helsnurriga S-positioner om Libyeninsatsen. Det blev ändå bara pinsamt på presskonferensen.
Ahlin prisade Gripenplanens spaningsförmåga och försökte ge sken av att de nu ska syssla med något helt annat. I stället för att patrullera i flygförbudszonen ska planen ägna sig åt flygspaning och fotodokumentation.
Sanningen är dock att skillnaden inte blir speciellt stor, vilket givetvis sossarna i sandlådan är medvetna om. Försvarsmakten lämnade häromdagen en lägesrapport från verkligheten. Man konstaterar att "huvuduppgiften" sedan insatsens start varit spaningsinsatser. Under flyguppdragen har det tagits drygt 82 500 bilder och över 300 spaningsrapporter har skickats vidare upp i Nato-hierarkin.
När S tvingar Sverige att ta hem tre plan, blir den av Ahlin numera så prisade spaningsförmågan alltså mindre. Sådant bekymrar emellertid inte yrkespolitiker. De gör allt för att låtsas som om de besitter höjden av konsekvens, ansvarstagande och politisk vishet. Trovärdighetsproblemet blir större när de dessutom försöker spela rollen av militära strateger med generals grad.
Både Bildt och Ahlin hänvisar till den "bristlista" som Nato upprättat. Ojdå. Nu tycks det som om generalerna Bildt och Ahlin har identifierat något verkligt allvarligt: Nato är i akut behov av en svensk "bordningsstyrka". Det handlar om blott ett 20-tal personer som ska kunna äntra misstänkta båtar från brittiska stridsfartyg. Kan verkligen inte britterna fixa detta själva? Nej, här gäller Operation rädda menige Juholt. Denna lilla bordningsstyrka ska ju ge kompensera för Juholts krav på svenska marin närvaro!
Vad skulle Nato då egentligen välja? Att de tre Gripenplanen med den avancerade spaningskapseln SPK 39 V blir kvar? Eller att vi skickar 20 svenska matroser till en brittisk båt?
Svaret är självklart. Men Nato skulle aldrig säga det offentligt. Då fick ju svenska politiker skämmas ännu mer för att de låter politiska egenintressen gå före den militära skyddsförmågan av det libyska folket.
