Tre 16-åringar sparkade en liggande pojke till döds. Men ingen av gärningsmännen förstod visst att det går att döda en människa genom att sparka på hans huvud. Så de dömdes inte för mord utan för grov misshandel och vållande till annans död. Ett år i sluten ungdomsvård.
I Rödeby sköt en man på nära håll mot unga pojkar, laddade om och sköt igen. En pojke dog och en skadades. Men mannen var så psykiskt sjuk vid tillfället, enligt vissa - inte alla - bedömare, att han inte för ett ögonblick kunde förstå att han riskerade att döda.
Nu är mannen emellertid frisk igen och ska därmed få tillbaka sitt gevär.

Två domar på två dagar som sammantaget skickar väldigt märkliga signaler, varav den starkaste är: det ska mycket till för att en svensk ska ses som ansvarig för sina handlingar.
Det berömda "allmänna rättsmedvetandet" kan man förvisso inte omsätta i lag. I så fall skulle väl Anders Eklund ha stenats utan rättegång. Det är lätt att bli arg och döma som privatperson, men rättsväsendet ska upp till bevis, tänka kallt och logiskt - inte känna hett och impulsivt.
Men när domar framstår som fullständigt väsensfrämmande för gemene man är det likväl ett problem. Riccardo Campogianis banemän fick straffrabatt för att de är barn, vilket är humant och rätt, om än storleken på rabatten kan ifrågasättas. Men resonemanget om att de inte skulle ha förstått att de kunde döda Riccardo är ytterligt svårt att svälja.
Inte mindre ologiskt är det att pojkarna har dömts till ett ynka års sluten ungdomsvård. Vanliga människor går i terapi i åratal för små neuroser. Ett års vård för ynglingar som inte har tagit på sig någon skuld för sitt brott, som uppenbarligen saknar insikt om vad de har gjort - hur ska medborgarna kunna tro att de kan botas så snabbt?
Och, om inte, varför alls tala om "ungdomsvård"?

Rödebyfallet är inte minst ett av många nederlag för rättspsykiatrin. En psykiatrisk instans bedömer att mannen var sjuk när han sköt, men att han är frisk nu. En annan instans bedömer att han är psykiskt sjuk, nu som då. För en lekman - medborgare - inställer sig lätt frågan på vilket sätt psykiatri är mer tillförlitligt än astrologi.
Dessutom är det svårt att förstå hur en man som är så rationell att han hämtar sitt gevär, skjuter, laddar om och skjuter igen - och lyckas träffa pojkarna inte två, utan flera gånger - inte anses ha fattat att han riskerade att döda. Men så resonerar tingsrätten.
Att åklagaren bara yrkade på mord, utan alternativa gärningspåståenden, är lika svårförståeligt.
Den svenska rättsstaten - från polis och kriminalvård till åklagare och domstolsledamöter - framstår alltför ofta som ödsligt skrattretande.
Det är inte alls bra. Ett mordiskt missnöjesparti - "Lag och rätt-partiet" - skulle kunna ha framtiden för sig i ett konungarike nära dig.