Det är ironiskt; Liberaldemokraterna tog fem dagar på sig att bestämma vilket parti de skulle samarbeta med, Tories eller Labour. Den centrala frågan sades vara: "Vilket parti kan gå med på den mest radikala reformeringen av valsystemet?"
Storbritannien har ett majoritetsvalsystem som missgynnar småpartier som LibDems - och det är meningen. Syftet är att få fram en vinnare som kan bilda en stark enpartiregering med egen majoritet.
Liberaldemokraterna vill - delvis av egennyttiga skäl - ha ett mer demokratiskt, proportionellt valsystem. Ett sådant har vi i Sverige och vi vet vad det leder till: minoritetsregeringar eller koalitioner.
Nu fick britterna, sitt valsystem till trots, ett resultat utan en klar vinnare. And they were not amused. Efter fem ynka dagars väntan tycktes London vara i upplösningstillstånd. Vad är det som händer? Varför lyfter de ut lådor från Number 10? Är det Gordons? Vem sprang in genom den där dörren? Och ut genom den där? "Who is talking to whom!?"
Det som svenskar i gemen uppfattar som "konstruktiva förhandlingar" mellan partier, ter sig för britterna som skum, sölig och förvirrande "horse trading".
Kort sagt, Liberaldemokraternas fem dagars långbänk var den bästa PR det gamla majoritetsvalssystemet kunde få.

Fem dagar efter valet gav Gordon Brown slaget förlorat och åkte för sista gången från Downing Street till Buckingham Palace. Denna gång för att begära avsked. Strax därefter kunde den nye premiärministern, David Cameron, flytta sin tandborste till Number 10.
Britterna är inte sentimentala.
Väl framför premiärministerbostaden avslöjade Cameron att han avser att slå sina påsar ihop med Liberaldemokraterna i en koalition. Det är den bästa lösning Storbritannien kunde få.
LibDems Nick Clegg förhandlade under en kort period med Labour, men det ledde ingen vart. Och till och med ledande Labourpolitiker hördes säga att en koalition mellan Labour och LibDems inte var lämplig. Det skulle bli en regering med svag legitimitet, en "de besegrades koalition". Bättre då att slutregerade Labour slickar sina sår och börjar den stora återfödelsen.
Tony Blairs och Gordon Browns stolta "New Labour" får efter tretton år skatta åt förgängelsen.

Shakespeares "second Eden" är allt annat än paradisiskt just nu. Labour efterlämnar bedrövliga statsfinanser, vilket innebär att David Cameron och Nick Clegg har mäktiga utmaningar framför sig. Om Tories och Liberaldemokraterna, som befinner sig på olika sidor om den politiska mitten, ska kunna leda landet tillsammans måste de lära sig kompromissandets ädla konst samtidigt som de framstår som beslutsfähiga och effektiva, så att inte medborgarna förlorar tålamodet.
Om den nya regeringen inte orkar med de modiga beslut som måste fattas för att få Storbritannien på rätt köl igen, finns det en lösning som inte må föraktas: nyval.