Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth gör nu något historiskt. Världens äldsta filmcensur från 1911 ska skrotas och lagförslaget har skickats för granskning till lagrådet.
Det har funnits ett antal socialdemokratiska kulturministrar som kunnat sätta saxen i denna principvidriga och sunkiga censur, men det krävdes alltså en borgerlig regering för att avskaffa en lagstiftning som inte hör hemma i en fullvärdig demokrati. I praktiken har dock denna inskränkning av yttrande- och mötesfriheten upphört att gälla. Den sista filmen Statens biografbyrå - enbart namnet ger DDR-associationer - var Scorseses "Casino 1995".
Och i det verkliga livet utanför vårt socialdemokratiska förmyndararv har censuren sedan länge varit som bortblåst. Det räcker att säga: video, kabel-tv, internet och dvd.
Censurlagstiftningen visar på fler problem än riksdagens oförmåga att anpassa eller avskaffa obsoleta lagar. Den visar också på hur svårt det är att lägga ned myndigheter. Byråkratins egenintresse är starkt, och Lena Adelsohn Liljeroth har uppenbarligen haft det svårt med sina egna tjänstemän.
För vad händer med statens biografbyrå? Jo, den läggs ned men ersätts av en ny myndighet.

På kulturdepartementet huserar något som kallas för "Medierådet" och nu ska man få eget myndighetsstatus. Denna kommitté har funnits ända sedan 1990 och är en produkt av den gamla videovåldsdebatten. Avsikten har varit att folket "via information och utbildning" ska få förmågan "att själva hantera medieutbudet."
I dag ska medierådet bland annat "driva på mediebranschernas självreglering genom kontinuerliga och konstruktiva kontakter."
Kulturministerns tjänstemän som "driver på", vad är det egentligen för slags självreglering?
Huvuduppgiften för den nya medierådsmyndigheten ska vara att "medverka till att skydda barn och unga mot skadlig mediepåverkan".

Det vore intressant att höra hur Lena Adelsohn Liljeroth definierar och mäter denna skadliga mediepåverkan. Kulturministern kan omöjligen ha missat att det redan finns en drös med myndigheter som jobbar med barns livsvillkor, Barnombudsmannen och Ungdomsstyrelsen för att nämna några.
En konkret arbetsuppgift kvarstår dock från Statens biografbyrå: besluta om åldersgränser för biograffilmer.
Barnförbjudna filmer på så kallad barnvagnsbio ska dock bli lagliga, förutsatt att barnet inte är äldre än ett år. Huruvida föräldrarna måste legitimera barnet framgår inte av kulturministerns förslag.
Men den som släpper in överåriga barn på barnvagnsbio, eller minderåriga på barnförbjudna filmer, kan dömas till hela sex månaders fängelse. Det är faktiskt ganska absurt.