Åjo, nog avsåg Anna Dahlberg något mer med att det irakiska valet skulle föda "en ny shiastat" än det enkla faktum att shiamuslimer skulle få makten i de centrala organen? Varför skrev hon annars att det såg ut som "ett beställningsjobb från Teheran"? Men den intressanta frågan är varför hon –- i likhet med nästan varje annan svensk kommentator – inte på något vis tycktes välkomna att de styrande irakiska organen blir mer representativa för befolkningen. Jag tror inte att Dahlberg misstror demokratin, men jag hävdar att hon fångades av en domedagsdiskurs, där utvecklingen svartmålades och irakierna osynliggjordes. Hade de kunnat skriva lika oroade och dystra artiklar om de svartas politiska majoritet i Sydafrika efter apartheid? Det var om sådant min och Sara Svanströms DN-artikel handlade. Men Dahlberg säger att jag inte bör skriva om det eftersom jag tillhör "en höger som aldrig någonsin har brytt sig om vad världens araber tycker". Det är guilt by association – som inte ens lyckas etablera någon association. För upplysnings skull tillhör jag en liberal tradition som konsekvent har sagt att araber har samma rätt till demokrati och frihet som alla andra folk, och jag har alltid kritiserat dem som har hävdat motsatsen, oavsett om det är svenska socialister eller amerikanska politiker. Dahlberg får ursäkta, men det tänker jag fortsätta med. Johan Norberg *** Replik Anna Dahlberg: Jag vore tacksam om Johan Norberg slutade förvanska mina texter. Jag har inte skrivit att valet såg ut som "ett beställningsjobb från Teheran". Den meningen är ryckt ur ett helt annat sammanhang som handlade om att USA:s krig mot Afghanistan och Irak ironiskt nog skulle kunna vara hämtade från en iransk önskelista – ironiskt med tanke på att Iran är USA:s ärkefiende och att det fortfarande finns kvar en hel del shiafobi i Washington. Det är mycket möjligt att min krönika (25/1) var alltför pessimistisk. Utvecklingen hittills efter valet tyder i bästa fall på det. Men poängen är att det fortfarande är för tidigt att säga något bestämt om Iraks framtid. Situationen står alltjämt och väger, och det svåra arbetet med att inkludera sunniminoriteten, enas om en konstitution och avgöra Kirkuks status ligger framför oss. Norberg tycks ha glömt bort att Irak inför valet badade i självmordsbombares blod och att det var – och är – ett stort bakslag att den sunnimuslimska minoriteten inte deltog. Jag tror faktiskt inte att det går att hitta en enda text före valet, vare sig i svensk eller internationell press, som jublade över sakernas tillstånd. Detta sagt, skrev jag upprepade gånger om vikten av att valet skulle hållas i tid och inte skjutas upp. Slutligen, Norbergs argument är inte mer originella än att man förstår vilken ideologisk högerposition han skriver in sig i. Men om han vill distansera sig från denna enögda höger och engagera sig för arabers frihet också från ockupation (israelisk) är jag den första att välkomna det. ANNA DAHLBERG