I mitten av 2000-talet avgjordes målet Kitzmiller mot Dover area school district i USA:s federala domstol.

Fallet gällde huruvida intelligent design, uppfattningen att universum och livet på jorden förutsätter en gudomlig kreatör, skulle läras ut parallellt med evolutionsteorin i en skola Pennsylvania i nordöstra USA.

I ett koncist uttalande konstaterade domstolen att intelligent design inte är en vetenskaplig teori, utan religiöst grundad, och därmed i strid med The Establishment clause (första tillägget, artikel 3) i den amerikanska konstitutionen, som bland annat syftar till att garantera en åtskillnad mellan kyrka och stat.

Utgången innebar ett kännbart bakslag för de kristna grupper i USA som krävt trosrelaterade komplement till biologiundervisningen i amerikanska skolor.

I Sverige har vi varit förhållandevis förskonade från diskussioner liknande dem i USA. Kraven på en integrering av ovetenskapliga, religiöst grundade, teorier i skolundervisningen har främst kommit från en högröstad minoritet inom den kristna högern och tål att betraktas som politiskt marginaliserade.

Men nyligen väcktes diskussionen återigen till liv.

Under politikerveckan i Almedalen anordnade tankesmedjan Claphaminstitutet ett seminarium på temat Skapelsetro, intelligent design och skolans undervisning?, där bland annat riksdagsledamoten Tuve Skånberg och Yvonne Andersson, Kristdemokraternas utbildningspolitiska talesperson, deltog.

I institutets egen rapportering från seminariet konstaterades att "Samtalet [...] avslutades med att Yvonne Andersson [...] öppnade för möjligheten att också svenska elever bör få ta del av ID inom ramen för skolans undervisning".

Reaktionerna lät inte vänta på sig.

Med ens väcktes farhågor om att Kristdemokraterna hade för avsikt att introducera alternativ till den evidensbaserade evolutionsteorin i skolundervisningen.

Satt under press tvingades Yvonne Andersson till en officiell dementi: "Undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, det är självklart".

Konfronterad med frågor om vad som egentligen sagts under seminariet kommenterade Johan Ingerö, pressekreterare hos Göran Hägglund, uppståndelsen på Twitter genom att indirekt utmåla Tuve Skånberg och Yvonne Andersson som virriga schismatiker:

"Det är inte KD-politik, oavsett vem som sagt vad".

Alla partier mår bra av dialektiskt krutstänk i de egna leden. Livaktiga interna diskussioner bidrar ofta till idémässig utveckling.

Men för Kristdemokraterna, där en högröstad minoritet gång efter annan upptar medialt spelutrymme på bekostnad av en förmodat moderat majoritet, antar diskussionen inte sällan så livaktiga former att utvecklingen snarast måste liknas vid avveckling.

Rätten till ickekonfessionell utbildning är en grundbult i ett sekulärt samhälle.

Blotta misstanken att riksdagsledamöter från ett regeringsbärande parti aktivt agiterar för motsatsen är häpnadsväckande, och förtjänar att bemötas som häpnadsväckande.

Men i stället för att kraftfullt markera mot vetenskapsfientliga element, väljer Kristdemokraterna att blunda, reducera vokala partiföreträdare till offentliga halvfigurer och hoppas att ingen ska märka något.

Och kräftgången i opinionen fortsätter för KD.