Bruce Springsteen har en stor publik över hela världen. Men bara i Sverige viger dagspressen helsidor åt hans spelningar. Bara här antar hans konserter formen av statsbesök.

Varför Springsteen efter över fyrtio år som skivartist fortfarande åtnjuter en sådan respekt bland såväl publik som journalister kan diskuteras.

Men en delförklaring är utan tvekan hans fortsatt imponerande förmåga att kommunicera med sin publik. En envis vilja att tala med, snarare än till, sina lyssnare som han är förhållandevis ensam om bland fortfarande aktiva artister ur samma generation.

Som textförfattare har Springsteen alltid adresserat viktiga frågor. Men sedan 90-talet har han dessutom blivit alltmer konkret och fysisk i sina ämnesval.

"Streets of Philadelphia" var som exempel en av de första amerikanska rocksångerna som öppet behandlade aidsepidemin i USA.

Låten markerade en brytpunkt i Springsteens karriär. I stället för att betrakta på avstånd, iklädde han sig själv rollen som aidssjuk, identifierade sig med de utsatta, och lyckades som få andra fånga det sociala stigma som drabbade epidemins offer.

"I walked the avenue til my legs felt like stone/I heard the voices of friends vanished and gone."

På sitt senaste album "Wrecking b all" återvänder Bruce Springsteen till berättarrösten från "Streets of Philadelphia".

Också den här gången är berättarjaget personligt drabbad, men nu i stället av de senaste årens ekonomiska kris i USA.

Med dyster blick noterar Springsteen hur banker och storföretag profiterat på den ekonomiska oron, samtidigt som vanliga amerikaner fått det allt svårare.

I "Jack of all trades" sjunger han: "The banker man grows fatter/The working man grows thin/It's all happened before and it'll happen again."

I likhet med många andra artister återfinns nyckeln till artisten Bruce Springsteen i hans bakgrund.

Han växte upp under enkla förhållanden och såg tidigt hur sociala orättvisor omöjliggjorde ett värdigt liv för människor på samhällets botten.

Många klassresenärer präglas av konfliktfyllda känslor inför sitt sociala arv. Men få världsartister präglas av en så stark motvilja mot att glömma varifrån han kommer som Bruce Springsteen.

För honom var musik en väg ut ur utanför skapet, och i mötet med sin publik återerövrar han, kväll efter kväll, nycklarna till sin egen historia.

I en artikel i det senaste numret av The New Yorker pekar tidningens chefredaktör David Remnick på just musikens frigörande betydelse för den unge Springsteen.

"De helande ögonblicken under hans uppväxt var musikaliska", skriver Remnick. "Han var övertygad om, som han sjunger i 'No surrender', att man lär sig mer av en tre minuter lång poplåt, än man lär sig i skolan."

Artisten som går på scen i Göteborg i kväll är på så vis inte enbart en folkkär artist, höjd över all misstanke, som närmast rutinmässigt tilldelas höga betyg närhelst han besöker Sverige.

Det är också en artist som ägnat en hel karriär åt att synliggöra de osynliggjorda, och som använder sin position för att ge åsidosatta individer och grupper röst och utrymme.

Det förtjänar, trots allt, lite uppmärksamhet.