Dagen innan har en okänd gärningsman skjutit med skarpladdat vapen mot en bostad i centrala Malmö, en kort tågresa från där vi sitter.

Mellan den 10 oktober 2009 och den 25 januari 2010 hade fyra liknande våldsdåd ägt rum i staden. En död, flera allvarligt skadade.

Mannen tittade upp bakom tidningen.

Vad ingen av oss visste den morgonen var att ytterligare tio liknande våldsdåd skulle äga rum i Malmö under de kommande månaderna. Fler a döda, ännu fler skadade.

Inte heller visste vi vad som senare skulle stå klart, att samtliga offer för gärningsmannens kulor hade annan etnisk bakgrund än svensk.

Vi befann oss på behörigt avstånd. Sekunden senare skulle jag återigen försjunka i min bok, nyhetssidorna i mannens morgontidning skulle övergå i sportsidor.

Nästa fråga för dagen:

Är André Myhrer i form? Kommer han placera sig topp tre i Garmisch-Partenkirchen?

När tingsrätten i dag beslutar om den man som misstänks för dödsskjutningarna i Malmö är skyldig eller oskyldig till de brott han står anklagad för är huvudfrågan för domstolen om bevisningen mot honom är stark nog för en fällande dom.

Men för många av oss som levde nära Malmö, och under helger och kvällar rörde oss på stadens gator och såg oron, har tiden efter det obegripliga året i hög utsträckning fungerat som påminnelse om en allt mer påtaglig politisk verklighet.

Om terrorattentatet på Utøya i fjol bekräftade att kampen mot den nya europeiska fascismen är en av vår tids viktigaste politiska utmaningar, så fungerade skotten i Malmö som påminnelse om hur också det vardagsnära våldet kan anta storskaliga proportioner.

Flera av gärningsmannens offer i Malmö sköts genom sina lägenhetsfönster.

Sommaren 2010 var många gardiner i staden, trots strålande solsken, igendragna. Rädslan gjorde att många undvek att gå ut efter mörkrets inbrott.

På Möllevångstorget frågar en butiksinnehavare om jag är rädd, eftersom jag, precis som han, har mörkt hår och mörka ögon.

När jag skakar på huvudet, och lägger till att jag inte bor i Malmö svarar han: "Men du är här nu."

Upplevelsen av att med egna ögon se och uppleva hur medmänniskor förvandlas till måltavlor på grund av sin etniska bakgrund påverkar inte bara det personliga förhållningssättet till våldet och dess utövare. Det framtvingar också en reaktion som sträcker sig bortom det personliga.

Betydelsen av solidaritet också med det som inte är nära, med det som inte befinner sig på armlängds avstånd.

Vare det så med offren för en mördares kulor i Malmö eller, för att ta aktuella exempel från det gångna året, med motståndsmän på gatorna i Damaskus, Sidi Bouzid och Benghazi.

Allt motstånd har global resonans, skrev Susan Sontag.

Tre år efter de första skotten i Malmö är det just detta jag bär med mig: Insikten om allas vårt gemensamma ansvar.

När jag nås av nyheten att rättegången mot den misstänkte gärningsmannen närmar sig sitt slut sitter jag på en restaurang i Stockholms innerstad tillsammans med vänner.

Jag är långt i från Malmö.

Men inte längre på behörigt avstånd.