För ett år sedan rasade upplopp i just de stadsdelar där London-OS äger rum.
Myndigheterna må ha släckt elden men gnistorna finns kvar.
Torsdagen den 26:e juli 2012. I Hyde Park i London har sextiotusen människor samlats för att se den olympiska fackelstafetten.
På scen: borgmästare Boris Johnson.
"Människor har kommit hit från hela världen", säger han, och gestikulerar ivrigt.
"De ser att London är den bästa platsen på jorden."
Publikens gensvar vittnar om att han har rätt. Under de drygt två veckor som OS pågår kommer London verkligen framstå som världens mittpunkt.
För inte särskilt länge sedan var situationen en annan.
Sommaren 2011 liknade stora delar av London en krigszon. På gatorna drabbade poliser beväpnade med batong samman med en företrädesvis ung lokalbefolkning. Luften osade av brandrök och bränt gummi.
I augusti i fjol dödades en obeväpnad man i samband med ett polisingripande i stadsdelen Tottenham. Vad som började som fredliga demonstrationer i efterdyningarna av dödsskjutningen, eskalerade snart till våldsamma upplopp som under fem intensiva sommardygn skulle lamslå stora delar av London.
I internationella medier beskrevs upploppen delvis som konsekvensen av sociala missförhållanden. Majoriteten av de som deltog levde strax utanför Londons stadskärna, i fattigdomssargade förorter som Peckham, Brixton och Hackney. Nu blev de föremål för politisk konsekvensanalys.
Men i ett uttalande avfärdade premiärminister David Cameron alla försök till sociala förklaringsmodeller.
"Det handlar inte om fattigdom, utan om kultur. En kultur som glorifierar våld, som inte respekterar auktoriteter och som har mycket att säga om rättigheter, men ingenting om ansvar."
Ett år efter att grusdammet lagt sig på Londons gator ger uttalandet en minst sagt besk eftersmak i munnen.
Inom kort premiärvisas dokumentärfilmen "Riot From Wrong" på brittiska biografer.
Filmen ger för första gången röst åt dem som deltog i upploppen sommaren 2011 och kompletterar den bild av händelseförloppet som presenterats av myndigheter och medier.
I avslöjande intervjuer redogör de som deltog i upploppen, förbipasserande ögonvittnen och närvarande stödpersonal, inte bara för hur upploppen började, utan också för varför de började.
Berättelserna i "Riot From Wrong" skiljer sig åt sinsemellan. Några är mer anklagande än andra. Men samtliga blottar avståndet mellan de som har och inte har, mellan privilegierade och förfördelade, och tvingar alla oss som iakttog upploppen i London på avstånd till ett ögonblick av självrannsakan.
Har det individuella utanförskapet ett kollektivt pris?
På de direktsända tv-bilderna från OS i London lyser människorna i "Riot From Wrong" med sin frånvaro.
Deras verklighet passar inte in i den bild av staden som David Cameron och Boris Johnson vill förmedla till omvärlden.
Ändå är de närvarande. Allt som krävs för att se dem är ett helikopterperspektiv.
Den olympiska parken, platsen där majoriteten av medaljstriderna under OS i London äger rum, omgärdas av några av de fattigaste områdena i England, samma platser där upploppen ägde rum under förra sommaren.
Avståndet mellan den olympiska elden och de bruna husfasaderna, mellan "den bästa platsen på jorden" och upploppens London, är inte längre än några diskuskast.