Homosexuella handlingar är fortfarande kriminaliserade i ett stort antal länder. Samkönade relationer resulterar inte sällan i fängelsestraff, tortyr och i vissa fall döden.

I Sverige är situationen delvis en annan.

Diskussionerna som föregått årets upplaga av Stockholm Pride har varit infekterade, men de kan samtidigt sägas vara produkten av övergripande politiska landvinningar.

Först när de stora slagen har utkämpats och vunnits, först när kampen för likabehandling är över, har en rörelse tid att ödsla kraft på akademiska diskussioner.

Som konsekvens vittnar rapporteringen i svenska medier för första gången i festivalens historia om en splittrad svensk hbtq-rörelse, där delvis viktiga diskussioner om respekt för oliktänkande blandats med delvis onödigt teoretiska diskussioner som skymt sikten för andra, politiskt mer angelägna frågor.

"Det som pågår nu är en definitionskamp där det som traditionellt betraktas som kampen för lika sexuella rättigheter är på väg att omformuleras och splittras", förklarade Hanna Wikström, forskare i socialt arbete på Göteborgs universitet, i en omtalad artikel i Svenska Dagbladet nyligen.

I stället för att blicka utåt, och tillsammans mobilisera krafterna mot de rester av förtryck som fortfarande återstår att bekämpa såväl på hemmaplan som utomlands, har den svenska hbtq-rörelsen börjat blicka inåt.

Men när Mona Sahlin och Birgitta Ohlsson invigningstalar i Tantolunden tidigt på onsdagskvällen under Pridefestivalens andra dag ägnas mycket lite tid åt de inbördes konflikter inom hbtq-rörelsen som svenska tidningar ägnat spaltmeter åt under den senaste veckan.

I centrum står i stället rörelsens unika kännetecken. Förmågan att oberoende av individuella meningsskiljaktigheter mötas i en gemensam kamp för kollektivets fri- och rättigheter.

Nyckelordet är "tillsammans".

Det är ett välfunnet fokus.

Behovet av samling i de egna leden är fortfarande viktigt för den svenska hbtq-rörelsen. Inte minst i solidaritet med människor i länder där utvecklingen i fråga om fri- och rättigheter inte varit fullt lika gynnsam som på hemmaplan.

I dagarna offentliggjordes till exempel studier som visade att Europeiska myndigheter med rutinmässig nonchalans avvisar asylsökande flyktingar från länder som förföljer homo-, bi- och transexuella.

Anledningen: de löper ingen risk att skadas i sina hemländer, så länge de inte visar sin kärlek öppet.

En gemensam plattform förutsätter gemensamma erfarenheter, och för stora delar av hbtq-samhället världen över är den enda gemensamma erfarenheten, erfarenheten av statligt sanktionerat förtryck.

Offentligheten kostar, priset är alltjämt högt.

Under de sista minuterna av invigningstalet i Tantolunden förvandlas Mona Sahlin och Birgitta Ohlsson till tålmodigt resonerande män niskorättsaktivister.

"Det var inte bättre förr", säger Sahlin.

"Vi har kommit långt, men vi kan komma längre", fortsätter Ohlsson.

Alldeles intill entrén till Tantolunden står en ensam ung kvinna i skuggan av regnbågsflaggan.

På hennes T-shirt lyser texten: "I was born this way".