Kina

Hundratals miljoner kineser har kastat av sig fattigdomens bojor under de senaste trettio åren. Men den största fattigdomsminskningen i världshistorien målas inte alltid i glada färger.

För Kinas ekonomiska utveckling innebär ju att man håller på att "gå om oss". Jan Björklund varnade till exempel i sitt Almedalstal för att vår del av världen inom en generation riskerar att bli ett hembygds­museum för rika kineser. Ve och fasa.

Den verkliga tragedin är så klart att världen tidigare gått miste om så många potentiella kinesiska Einsteins, Curie och Jobs. Tillväxtundret har tack och lov gjort det mänskliga svinnet mindre, och möjliggjort för fler att fullfölja sina drömmar.

Men man kan förstå dem som ser den kinesiska modellen - där statskapitalism möter auktoritärt styre - som en stor utmaning mot den liberala demo­kratin.

Kina är fortfarande en brutal diktatur styrd av en oligarki som begränsar vanliga människors ekonomiska och politiska rättigheter. Att en sådan regim kan växa så det knakar känns - i brist på bättre ord - fel.

I nyutkomna boken Why Nations Fail påminner Daron Acemoglu och James Robinson om att Sovjet faktiskt växte spektakulärt i fyra årtionden. Många trodde att landet skulle gå om USA som världens ekonomiska ledare. På 1970-talet kom kraschlandningen.

Acemoglu och Robinson tror att Kina kommer att gå samma väg som Sovjet. Landets ekonomiska och politiska institutioner är helt enkelt inte tillräckligt gynnsamma för verkligt hållbar tillväxt. Kina är dessutom fattigare i förhållande till USA än vad Sovjet var på 1970-talet.

Och en del tyder på att draken inte flyger lika obehindrat längre. Export och import sjunker, och tillväxtsprognoserna justeras ned.

En orsak till problemen är det gigantiska stimulanspaket som sjösattes som svar på finanskrisen. Det verkade vara en bra idé då, men mycket av pengarna rann rakt ner i en bostadsbubbla pepprad med dåliga lån.

Kina har dessutom långsiktiga problem med en åldrande befolkning, stigande arbetskostnader och en ekologisk nota som efter åratal av nedsmutsning måste betalas.

Världsbanken förutspår att landet växer 8,2 procent i år, en siffra de flesta länder aldrig skulle kunna drömma om. Men åren med tvåsiffrig tillväxt börjar kännas avlägsna.

Det ökar trycket på Peking. Enligt Kinaexperten Minxin Pei måste kommunistpartiet ge upp många av sina privilegier och monopol och reformera ekonomin i marknadsliberal riktning om draken ska fortsätta flyga.

De ekonomiska bekymren ökar också risken för politiska och sociala oroligheter. Fast "möjlighet" kanske är ett bättre ord?

Den arabiska vårens omvälvningar har trots allt inte gått obemärkt förbi i Peking. Nog skruvar man på sig när diktatorer i andra länder faller som furor. Dessutom är Kommunistpartiet redan mitt uppe i ett ledarskifte som har kallats den största interna krisen sedan 1989.

Förhoppningsvis kan den ekonomiska avkylningen resultera i mer än bara ekonomiska reformer. Så att resan bort från fattigdom kan fortsätta, och dörrarna öppnas till demokrati och mänskliga rättigheter. Men den kinesiska regimen har gjort oss besvikna förr.