Men den folkstorm som uppkommit på Twitter - där människor under hashtaggen #hängutmigmed protesterar mot nazisternas metoder - är en påminnelse om de formidabla motståndare Breivik och hans gelikar har, i form av vanliga, anständiga människor.

Man måste förhålla sig till den 22 juli 2011. I värsta fall kan man göra det genom att kladda Breiviks namn på sina åsiktsmotståndare. I bästa fall genom att höja sin svansföring när det kommer till att förespråka ett öppet samhälle. Som när debattörerna Johan Norberg och Dilsa Demirbag Sten markerar mot dem inom borgerligheten som stirrar sig blinda på invandringens baksidor.

Eller när arbetsgivarorganisationen Almega påtalar de ekonomiska fördelarna med invandring. Fast just detta angreppssätt öppnar för frågan: om invandrarna inte bidrog till svensk BNP, skulle vi i så fall inte vilja släppa in dem?

Lufs ordförande Adam Cwejman har understrukit att annat än den ekonomiska nyttan måste vara vägledande i invandringspolitiken. Det har han naturligtvis rätt i.

Men många bortser från den viktigaste sidan av myntet. För även om invandringen skulle vara "skadlig" för Sverige för den ändå med sig synnerligen stora ekonomiska och mänskliga vinster - om man vet var man ska titta.

Moralfilosofen John Rawls menade att ett samhälle skall bedömas efter villkoren för de sämst ställda - en syn de flesta skriver under på. Många skulle nog säga att Sverige utifrån denna maxim är ett av de bättre samhällena i historien.

Men finns det någon mening med att begränsa definitionen av ett "samhälle" till ett land som hyser en dryg promille av klotets befolkning? Vi måste vidga perspektivet från det snävt nationalistiska.

Inte minst ger det ett mer individualistiskt perspektiv på fattigdomsbekämpning: i stället för att säga att vi vill hjälpa Långtbortistan kan vi säga att det är långtbortistanierna vi vill hjälpa. Det är människor, inte länder, som spelar roll.

Hur gör vi det enklast? Låt långtbortistanierna komma hit. När det kommer till global fattigdomsbekämpning är migration en långt effektivare metod än bistånd.

Men, frågar sig någon, är det inte bara att åka till miljonområdena och betrakta fattigdomen, brottsligheten och utsattheten för att förstå att på invandring följer en massa problem?

Det är inte sant. Invandringen är lösningen på problemen: den ger människor möjligheten att slå sig fria från ekonomiska och politiska bojor och att skapa sig en bättre framtid här. Alternativet i hemländerna är många gånger att leva på gatan eller sitta i fängelse för sina åsikters skull.

Visst, nyanlända kommer nästan alltid att vara fattiga med svenska mått mätt. Men de mångfaldigar ändå sin förväntade inkomst genom att ta sig hit. Och vad vi ser i våra "utsatta områden" är ingenting mot den utsatthet människorna som bor där skulle ha levt under i sina hemländer.

Invandringen minskar de globala orättvisorna - skillnaden är att den får oss att tydligare se det som finns kvar av dem. Det kallas transparens och är något positivt, inte minst för att det innebär att vi kan göra något åt problemen.