Det är en utomjordisk betraktares omdöme om människosläktet: "Ni är en intressant mix - kapabla till sådana fantastiska drömmar, och så fruktansvärda mardrömmar."
För på rapportfloden om de bestialiska dåden i Oslo och på Utöya följde dussintals små rännilar av hopp, mod och empati: berättelserna om de som med båtar räddade hundratals ungdomar ur det kalla vattnet, om den pojke som simmade med sin sårade kamrat till fastlandet, och om de miljoner som på ett eller annat sätt uttryckt sin sympati med offren.
När den fruktansvärda chocken lagt sig, borde vi också ta oss tid att förundras.
Förundras över är att de otaliga civilisatoriska gränser massmördaren korsade faktiskt överträds så sällan som de gör. Ja, att dessa gränser alls finns, för det är inte alls självklart.

Attentaten i Norge och andra terrordåd visar hur en enda människa med dagens teknologi kan orsaka outsäglig skada - möjligheterna att åsamka lidande är större än någonsin förr. Samtidigt påpekar psykologen Steven Pinker att vår tid antagligen är den mest fredliga i vår arts existens. Minskningen av i stort sett alla former av våld människor emellan har varit slående.
Skälet är att vår förmåga att känna empati genom historien har expanderat, från familjen och byn, till att så småningom omfatta såväl oliktänkande som människor med annan hudfärg.
På resor och fredliga utbyten har ögonvittnesskildringar och berättelser från andra länder och samhällsskikt följt. Det har blivit möjligt att leva sig in i andra människors situation på ett sätt som tidigare var otänkbart, varför den gyllene regeln, "behandla andra såsom du själv vill bli behandlad", tillämpas vidare än någonsin.
Sedan Medeltiden har vi sett mordfrekvensen minska hundrafalt, och humana straff ersätta prygel, lemlästning och avrättningar.
Men sambandet syns vare sig vi tittar över årtusenden eller decennier:
Medan i genomsnitt 65 000 personer dödades per mellanstatlig konflikt och år på 1950-talet är snittet i dag 2 000.

Och sedan slutet på Kalla kriget har den globala trenden varit ännu tydligare, med färre inbördeskrig och folkmord, och en minskning av antalet mord sedan efterkrigstidens topp.
Så blir det i samhällen som bygger på vardagshjältemod: tillit, omtanke och samförstånd.
Den outsägliga tragiken är att den norske terroristen kunde exploatera denna tillit för sina egna mordiska syften.
Men att konstatera att öppna samhällen alltid kommer att v a ra sårbara för extremism är inte ett argument för att stänga dem.
Mördaren är det avskyvärda undantaget som bekräftar den regel vårt samhälle bygger på. Han såg de som inte var och som inte tyckte som han som undermänniskor med vilka han kunde göra som han ville.
Kanske gör det honom, med bloggmammans ord, till en "anti-människa"?

Men med Steven Pinkers ord kan vi inte bara fråga oss varför det finns krig, utan också: varför finns det fred? Vi måste fråga oss inte bara vad vi gör fel, utan också vad det är vi gör rätt.
För det historiska facit visar att vi har gjort någonting rätt, "och det vore jättebra att få reda på vad det är".
ledarskribent