Om femton år, sisådär, kan Sverige drabbas av ett nätt jordskalv. Ett demografiskt och ekonomiskt jordskalv. Då uppnår fyrtiotalisterna det vårdkrävande livsskedet 85-plus. Samtidigt går sextiotalisterna i pension.
Detta påminner SKL (Sveriges kommuner och landsting) om i studien "Framtidens utmaning - Välfärdens långsiktiga finansiering".
Alla vet om det: befolkningen åldras. Men inte bara det; varje ny generation är mer kvalitetskrävande än den föregående. Inte för att folk blir mer diviga, utan för att de privat får ständigt bättre standard. Har man HD-tv hemma vill man inte ha svartvit tjock-tv på hemmet. Är man van vid guldkant och valfrihet, vill man ha samma sak av det offentliga.
Det är högst mänskligt. Men är det ekonomiskt möjligt? Nej, enligt SKL. "Dagens sätt att finansiera våra välfärdstjänster måste kompletteras för att hålla i ett långt perspektiv".
En lösning är höjda skatter: 13 kronors höjning på 25 år skulle behövas, beräknar SKL, om kvaliteten i vården ska hänga med privata standardökningar. Tror ens Lars Ohly att detta är politiskt möjligt eller ekonomiskt hållbart?
Den lösning som måste till, för att inte välfärdssystemet ska falla ihop, är att medborgarna använder sin ökande köpkraft till att köpa välfärdstjänster.
Vi måste börja betala mer ur egen portmonnä. Högre avgifter, exempelvis, föreslår SKL. Och så måste det offentliga åtagandet begränsas: "Det här får du via skattsedeln, men vill du ha lök på laxen får du betala själv."
På senare tid har medierna uppmärksammat äldre par som vill bo tillsammans på vårdhem, trots att bara den ena är vårdbehövande. För tjugo år sedan hade en sådan idé knappt kunnat tänkas, för tio år sedan fanns inte bränsle nog för en debatt - men nu är debatten här.
De äldres krav är självklara, tycker många. Och politikerna hakar på och talar om att införa en parboendegaranti. Vår definition av "god vård" och "ett anständigt liv" har förändrats.
Samtidigt inser nog de flesta att det är komplicerat. Om en frisk människa får bo på vårdinstituton innebär det att resurser tas från någon som behöver vård. För att ingen ska förlora, måste vården byggas ut. Och det kostar pengar. Vart ska pengarna komma ifrån?
Visst står det kommunerna fritt att låta par bo ihop i mån av plats och resurser. Men i praktiken är det ofta kö till vårdboenden. Och politkerna borde säga hela sanningen, att det humana visserligen är att gamla par får bo tillsammans.
Men för att inte tränga ut vårdbehövande måste resurser tillföras. Exempelvis genom att de friska äldre betalar fullt ut för sin äldreboendeplats.
Människan har svårt att tänka långt framåt.
Men dagens politiker borde anstränga sig, sätta sig ner och diskutera - över blockgränserna - hur välfärden ska organiseras i framtiden.
Genast.
För framtiden knackar otåligt på dörren.
