Strålkastarljuset kommer att riktas mot fyra-
procentsspärren i höstens val. Lyckas Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet att hålla sig kvar i riksdagen trots de dystra opinionssiffrorna? Och kommer Sverigedemokraterna att ta sig in?

Sällan har så mycket stått på spel kring denna spärr som i år. Det kan mycket väl vara några decimaler som avgör regeringsfrågan.
Erfarenheten säger dock att förändringarna förmodligen inte blir så dramatiska. Med undantag för Miljöpartiet som åkte ut i valet 1994 tillsammans med Ny demokrati har inget parti lämnat riksdagen. Taktikröstningen - "kamrat fyra procent" och "kyrkobroder fyra procent" - har gång på gång räddat kvar V och KD. Det är också ytterst sällan som ett politiskt parti lyckas ta sig in.
Men oron för att räddningsplankan ska fallera denna gång har gett en del borgerliga debattörer kalla fötter. Häromdagen uppmanade författaren och bloggaren Dick Erixon allianspartierna att gå till val på en gemensam vallista (Sidan 4). Samma tanke har många gånger framförts på Svenska Dagbladets ledarsida.
Genom att använda den gemensamma partibeteckningen "Allians för Sverige" - som för övrigt redan är registrerad hos valmyndigheten - skulle borgerligheten slippa alla spekulationer om KD:s överlevnad och i stället kunna lägga energin på offensiva budskap, menar Erixon.

Ett annat vanligt argument är att alliansen i praktiken redan fungerar som ett stort borgerligt parti. Varför då inte dra fördelarna av detta nära samarbete?
Jo, därför att nackdelarna är så mycket större. Till att börja med skulle det se desperat ut om regeringen plötsligt lanserade denna idé bara ett drygt halvår före valet. Tror alliansen inte själv på KD:s och C:s överlevnadschanser?
Många väljare skulle dessutom uppfatta det som ett försök att manipulera fyraprocentsspärren. På goda grunder skulle man kunna tillägga. Om alliansen är emot denna godtyckliga spärr bör dess företrädare verka för att ändra grundlagen i stället för att sätta den ur spel.
Man ska heller inte underskatta de ideologiska skillnaderna mellan alliansens väljare. En urban liberal väljare kan mycket väl ranka Kristdemokraterna som ett av riksdagens mest motbjudande partier medan en centerpartist från Norrlands inland kan se med avsmak på Moderaternas överklassmanér. Att tvinga in alla dessa väljare under en gemensam partibeteckning kan stöta bort många, även om de i praktiken kan välja det egna partiets valsedel.

Slutligen skulle en valallians skynda på utvecklingen mot ett tvåpartisystem i Sverige. Vi är redan på väg i den riktningen, men det vore olyckligt att sudda ut skillnaderna mer än nödvändigt liksom att försvåra framtida blocköverskridande uppgörelser.
Av alla dessa skäl bör alliansen överge eventuella planer på att gå fram som en gemensam valallians i höst. Det finns betydligt bättre livlinor för att rädda kvar C och KD i riksdagen. Mer exponering vore en bra början.