Försvarspolitiken är på väg åt rätt håll. Värnplikten har avskaffats och fokus har flyttats från territorialförsvar - "Gotlandsdoktrinen" - till internationella insatser - "Afghanistandoktrinen".
Men det finns problem, i regel på temat "det är svårt att lära gamla hundar sitta".
Den nya rekryteringsprocessen, efter värnplikten, hotar att bli dyr och borgar för (fortsatt) förstockning.
Kalla kriget-reflexerna sitter i hos många politiker och försvarsdebattörer. I skuggan av Putins pregnanta självförtroende har ropen skallat: "Överge inte Gotland!"
Men oavsett vad man tror om Rysslands farlighet; Sverige kommer naturligtvis aldrig att kunna slå ner den fruktade björnen på egen hand.
Vårt enda rimliga skydd består i att bygga försvarsallianser - med de nordiska länderna, med EU och med Nato. Ett Natomedlemskap borde vara en självklarhet för vårt stora lilla 9-miljonersland. Bara traditionens makt och en verklighetsfrånvänd självbild kan förklara varför vi fortfarande står utanför.
Ett medlemskap skulle ge oss inflytande i en organisation som vi i praktiken samarbetar intimt med, genom övningar och fredsinsatser.
Om vi formellt övergav alliansfriheten skulle förstås huvudargumentet för att hålla en svindyr, ineffektiv svensk försvarsindustri under armarna mista sin kraft.
Regeringen Reinfeldt har mycket kvar att uträtta. Men viljan finns och man kan artikulera vad man vill. "Afghanistandoktrinen" försvaras i den internationella solidaritetens namn: vi måste dra vårt lass för fredens, demokratins och de mänskliga rättigheternas skull. I det engagemanget ingår trupper.
Alliansen vill ha en fortsatt ledande roll inom den nordiska stridsgruppen (NBG), förlänga Afghanistanstyrkans riksdagsmandat i höst och man är beredd att utöka bidraget till insatsen i Afghanistan "om säkerhetssituationen så skulle kräva". (DN 2/8)
I dag ligger engagemanget i Afghanistan av allt att döma på en lämplig nivå. Men det är viktigt att en regering kan ge så här tydliga signaler: vi ger utlandstrupperna full uppbackning; om läget förändras finns vi där med nödvändiga resurser.
Om de rödgröna fick ta över skulle läget förändras radikalt. Utlandstrupperna skulle sakna stabil uppbackning hemifrån. Varje nytt regeringsbeslut, påkallat av yttre förändringar, skulle bli politiskt hyperkänsligt för S, MP och V.
Den rödgröna utrikes- och försvarspolitiken är över huvud taget, i den utsträckning man kan skönja den, ett stort skämt. Det hastigt tillbakadragna kravet på att USA ska avveckla sina kärnvapen och militärbaser utomlands säger det mesta.
Och egentligen, någonstans, typ, kanske, vill ju de rödgröna rulla tillbaka Afghanistandoktrinen. Vad man vill ha i stället är mer av en gåta. Men roa er med den här paradoxen: Socialdemokraterna vill stödja svensk försvarsindustri. Dess kamratpartier vill strypa vapenexporten och vara nedrustningens röst i världen.
Skämt, var ordet.