Det lackar mot jul och stressnivån hos stora delar av folket når nya toppnivåer. Tjänstemannafacket Unionen har till och med beställt en opinionsundersökning och funnit att var tredje privatanställd tjänsteman uppger att de känner sig stressad "av att få ihop jobb och privatliv" så här inför helgerna.
Men är det inte en sensationellt låg andel? Tänk på hur mycket det talas om fenomenet julstress.
Enligt politikens almanacka skulle det nu vara en lämplig tidpunkt för Miljöpartiet att lyfta fram sin hjärtefråga om lagstadgad kortare arbetstid. Partiet vill att den ska vara 35 timmar i veckan och på sikt 30 timmar.
I stället gick språkröret Gustav Fridolin ut i onsdags och deklarerade att han inte längre tror på generell arbetstidsförkortning. Fridolin lät som om en kopia av Reinfeldt och sa: "Jag tror inte att något parti överlever om man aldrig vågar gå ut och ompröva de ställningstaganden man tidigare haft."
Så lyder alltså också receptet för det "Nya miljöpartiet".
Fridolins motstånd mot arbetstidsförkortning är inte någon nyhet. Redan före han blev vald till språkrör så fastslog han i våras att det inte var något "relevant krav".
För många miljöpartister är arbetstidsförkortning något heligt; något som funnits med sedan partiets barndom i början av 1980-talet. Det är som om Håkan Juholt plötsligt skulle börja kräva slopad värnskatt (med reservationen att med Juholt kan man aldrig vara säker).
I alla partier pågår en konflikt mellan traditionalister och förnyare; I MP:s fall brukar det bli som tydligast. Av tradition brukar det beskrivas som att striden står mellan fundamentalister och realister, efter tyskt mönster i Die Grünen.
Nu rymmer också MP:s riksdagsgrupp ett gäng fundamentalister som i lördags protesterade mot Fridolins ställningstagande i arbetstidsfrågan.
Men precis som när det gällde att slopa kravet på EU-utträde, som realisterna i partiledningen drev igenom 2008, har Fridolin identifierat arbetstidsfrågan som en tung ryggsäck för MP.
Ska MP framstå som trovärdigt i den ekonomiska politiken duger det inte på att bära på ett historiskt bagage om att svenska folket måste jobba mindre med friår, medborgarlön och lagstadgad 30-timmars vecka. Som om Sveriges framtid i en allt tuffare global konkurrens fanns i att tro på tomten.
MP:s fundisar i riksdagsgruppen kan inte ha missat en av Sveriges stora utmaningar; den om hur allt färre i arbetskraften kommer att få vara med och betala för välfärden för allt fler utanför. Vad ska MP säga? "Låt oss jobba radikalt mindre så har vi råd att klara jättenotan för äldreomsorgen!"
Det är välkommet om MP slutar tro på tomten i jobbpolitiken och ansluter sig till verkligheten. Grunden för bättre välfärd är tillväxt, som förutsätter att människor jobbar. Den allra tyngsta julstressen finns säkert hos den som helt eller delvis saknar egen försörjning.