Stämningen lär vara på topp när miljöpartisterna samlas till kongress i Uppsala i dag. Visserligen har siffrorna dalat i de senaste opinionsmätningarna, men partiet ligger fortfarande högt över valresultatet 2006.
Om de rödgröna vinner höstens val är det Maria Wetterstrands förtjänst. Socialdemokraterna har inte lyckats lyfta sig från sitt historiskt usla valresultat 2006 och Vänsterpartiet ligger konstant på runt 5 procent.
Det finns flera förklaringar till MP:s framgångssaga. En är svenska folkets starka och ihållande engagemang för miljön. En annan Wetterstrandeffekten. Maria Wetterstrand har en unik position i kretsen av partiledare; hon framstår på samma gång som ung och modern och som erfaren och pålitlig.
MP har dessutom tjänat på det rödgröna samarbetet. Man har blivit mer salongsfähig i socialdemokraters ögon, vilket har lett till att många har övergett S. Det är inte bara de borgerliga som lider av kannibalism numera.

Miljöpartiet har lyckats positionera sig som ett frihetligt mittenparti, lite vid sidan av den traditionella blockpolitiken. Det är en avundsvärd position; det är som bekant i mitten som val avgörs numera. Men är det en rättvisande bild? Det finns skäl att ifrågasätta det.
De gröna har allt annat än liberala rötter. Den som läser partiprogrammet finner snart formuleringar som att vi på sikt ska ha ett räntefritt samhälle. Wetterstrand och Peter Ericsson har varit duktiga på att tvätta bort skogsmullebilden av MP, men i sak lever delar av det idéarvet kvar.
När Wetterstrand intervjuades i "Agenda" häromveckan förklarade hon att länder som Sverige måste avstå tillväxt för att utvecklingsländer som Kina och Indien ska kunna fortsätta växa. Samma absurda delningslära ligger bakom MP:s babyfriår, som om det fanns ett fixt antal jobb att dela på.

Visst har de gröna liberala reflexer, vilket märks i exempelvis synen på friskolor och småföretag. Men utvecklingen under det senaste året har riktning vänster. MP har har gått med på att slopa Rut-avdraget, gett upp kravet på en statlig a-kassa och motståndet mot en förmögenhetsskatt samt backat upp facket i Waxholmkonflikten. Fackets intressen väger numera mycket tyngre än småföretagens, uppenbarligen.
Även i synen på Nato och den svenska Afghanistaninsatsen har partiet tagit flera kliv vänsterut.
Sannolikt kommer den trenden att förstärkas under den pågående kongressen. Kongresser brukar vara traditionalisternas högtidsstund. Men om vänstersvängen blir för kraftig riskeras partiets framgångar i opinionen. Och bakom det hotet lurar ett ännu större: vid nästa kongress i Karlstad år 2011 säger man tack och hej till Maria Wetterstrand som språkrör.