I Roslagens famn på en egen kursgård samlas vänsterpartiet för partistyrelsemöte i morgon. När ägaren heter vänsterpartiet kommunicerar Syninge kursgård också ett vänsterpolitiskt korrekt budskap: här finns minsann kollektivavtal, kaffet är "självklart" rättvisemärkt och köket lagar mat på ekologiska råvaror.
Där ute i roslagsidyllen, och under porträtten med Marx och Engels, ska Lars Ohly träffa Peter Eriksson under någon timme i morgon.
På lördag är det dags för ett besök av Mona Sahlin.
För Sahlin innebär det en återkomst till den gråa svenska politiska vardagen efter Obama-partyt i Denver. Trist? Javisst, men politiskt nödvändigt: oppositionen måste försöka uppvisa enighet.
Själva metoden, att besöka varandras partistyrelsemöten, ska ge träffarna en symbolisk tyngd.
Sanningen är förstås att Mona Sahlin lika gärna kunnat slinka förbi Ohlys tjänsterum i riksdagen för en kopp kaffe.
Och lika självklart är att inga för vänstern känsliga frågor, som det eviga problemet med Kuba-kramandet i partiet, behandlas just när Eriksson och Sahlin är på tillfälligt besök på kursgården.
Kanske Lars Ohly ska tala ut med Mona Sahlin om hur det kändes att bli sidsteppad när s & mp gjorde upp om FRA i Almedalen? Eller medla med Peter Eriksson som tidigare stämplat vänsterpartiet som "gammalmodigt och bakåtsträvande"?

Alliansregeringen följer noggrant utvecklingen av samarbetet. Det är långt till valrörelsen 2010, men ändå kan det fastslås: Regeringsfrågan - och regeringsdugligheten - kommer att bli en het valfråga.
Det allt närmare vänstersamarbetet har ett grundläggande problem; härtill är de nödda och tvungna.
Partierna drivs inte av någon het längtan till politisk integration, utan har tvingats förhålla sig till de borgerliga partiernas framgångsrika samarbete.
Vänsterpartiet har deklarerat att de inte tänker ställa upp på någon gemensam valplattform. Kanske lättast så.
Sakpolitiskt befinner sig socialdemokraterna betydligt närmare regeringen i rader av tunga frågor: försvars- och säkerhetspolitiken, EU, skattepolitiken och nivån på de offentliga utgifterna.
När miljöpartiet nu är på väg att överge sitt utträdeskrav från EU är det frestande för Lars Ohly att skruva upp EU-kritiken ytterligare en nivå: vänstern och mp konkurrerar i hög grad om samma väljare.

I juni är det val till Europaparlamentet. För vänstersamarbetet blir det en tuff vår och valrörelsen kommer att tydliggöra avgrunden mellan Lars Ohly och Mona Sahlin i synen på EU. Och det är ingen struntsak.
EU-medlemskapet präglar de flesta av politikens områden och så länge vänstern - och miljöpartiet - behåller utträdeskravet blir tanken på en vänsterregering nästan parodisk.
Vad skulle Lars Ohly göra som minister? Bojkotta ministerrådsmötena i Bryssel?
Symboliskt nog finns det inte heller någon badtunna på Syninge kursgård.