Varannan nämndeman i Stockholms tingsrätter är pensionär, skrev Dagens Nyheter i går. Bara 8,3 procent är under 30 år.
Genomsnittsåldern är 58 vårar.
Detta är inga chockerande siffror i sig; så har det sett ut i åratal. 2003 uppmärksammades fenomenet i samband med Göteborgskravallernas rättsliga efterspel: ett sextiotal demonstranter dömdes till kännbara straff medan poliserna helt gick fria.
Rättens ledamöter var gråhåriga.
Spelade det roll? Vem vet. Poängen är att unga - och medelålders - mycket väl kunde misstänka att nämndemännens ålder spelade roll; att seniorerna hade svårt för långhåriga existenser, men att de ganska smärtfritt identifierade sig med auktoritet och ordningsmakt.
Hux flux, så får sig rättsväsendets legitimitet en knäck.

Enligt rättegångsbalken ska det "eftersträvas att nämndemannakåren får en allsidig sammansättning med hänsyn till ålder, kön, etnisk bakgrund och yrke". Nämndemännen ska kort sagt vara representativa för det folk som ska leva efter, och dömas under, lagarna.
Representativitet och legitimitet hör ihop. Representativitet och demokrati hör ihop.
Nämndemännen väljs av kommun- och landstingsfullmäktige, det vill säga av de politiska partierna. Kan det bli mer demokratiskt än så?
Inte formellt sett, kanske. Men i realiteten är det inte särskilt representativt att vara medlem i ett politiskt parti i dag. Medlemstalen dalar ständigt. Partierna har inte bara misslyckats med att rekrytera yngre kandidater, utan ibland också kompetenta kandidater. Under rättegången i fjol mot Christine Schürrer, som mördade två barn i Arboga, talade två nämndemän bredvid mun och förra våren stängdes en nämndeman av från Stockholms tingsrätt, efter att hon anklagats för att ha diskuterat ett pågående mål på ett internetforum. Utredningen lades senare ner.
Hur kunde det bli så? Ja, det vet vi inte eftersom vi inte vet på vilka grunder partierna väljer sina nämndemän. Genomskinlighet saknas.

Ett sätt att öka genomskinligheten, bredda basen, förbättra representativiteten och höja kvaliteten är skriande uppenbart: avpolitisera domstolarna. Ta ifrån partierna rätten att utse nämndemän. Gör det praktiskt möjligt för alla medborgare att nomineras.
Dessutom bör utbildningen av nämndemännen förbättras.
I dag hyllas idealet att nämndemän skall vara lekmän med sunt förnuft i bagaget i stället för fackkunskaper.
Men hur rimligt är det, egentligen, i ett samhälle där numera högskoleutbildning krävs för de allra enklaste yrken?
I dagens kunskapssamhälle är det knappast för mycket begärt att lagens väktare skolas.
Därtill bör arvodena höjas så att fler människor mitt i yrkeslivet ser det som mödan värt att lämna jobbet för att sitta till doms över sina gelikar.