Jag känner mig nervös när jag skriver detta, och du blir säkert nervös av att läsa det. Kanske skrämd till och med. Jag är ju liberal, och bär varken skägg eller islandströja. Vi har helt olika bakgrund. Det är måhända naivt av mig att trots allt nära en förhoppning om oss, men så har jag ju också alltid varit en obotlig romantiker.
Länge försökte jag förneka mina spirande känslor. Det kändes bara för konstigt. Tidigare har jag ju sett med stor vämjelse på din gröna uppenbarelse.

Din gamla dragning åt vetenskapsfientlighet och ockultism har varit en gigantisk turn-off. Så sent som 2004 lade sex miljöpartister en riksdagsmotion som krävde att regeringen säkrar tillgången till antroposofiska läkemedel.
Din civilisationskritiska ådra har bruna fläckar som Bernt Eklund, Hagforsmiljöpartisten som inspirerad av den gamla dårekonomen Thomas Robert Malthus vill minska befolkningen radikalt, bland annat genom att strypa invandringen.
Jag har också skrämts av ditt ungdomsförbunds ritualer. Inte minst de traditionella "myshögar" i vilka övervintrade GU-män i 30-års åldern genom åren sägs ha tafsat på småtjejer under en falsk täckmantel av radikalism och frigjordhet.

Men miljöpartiet, jag ska inte längre hålla allt detta emot dig. Jag har ju sett hur intensivt du kämpat med din dåliga sida. Att den tossiga grönavågaren László Gönczi deklarerat att han funderar på att bryta sig ur visar hur långt du har kommit. När han och hans gelikar bildat sitt nya Tillbaka till stenåldern-parti kommer grönt verkligen att vara skönt.
Hos dig ser jag en slags liberalism (förlåt om termen skrämmer dig) som hittills varit frånvarande i svensk politik, men som exempelvis finns hos de fina danska Radikale venstre.
Till skillnad från de stela ordning-och-reda-borgarna är du antiauktoritär och kulturradikal. Du misstror staten och det offentliga men utan att på moderat vis tro att aktiebolagisering bär en nödvändig välsignelse. Du värnar den livsviktiga sfären bortom det offentliga och näringslivet, du tror att människans kreativitet har ett utrymme där.

Jag måste erkänna att jag är lite rädd. Du förstår, jag har blivit bränd av partier förut. Jag trodde aldrig jag skulle intressera mig för sådana igen. De är svikare allihopa, tänkte jag efter FRA-omröstningen. Korrupta maskiner som har nihilistisk makttörst i tanken. Som tillintetgör allt ärligt engagemang med löften om inflytande och pengar.
Men du är ju annorlunda. Du tror på något. Hos dig ser jag en ärlig öppenhet som svensk politik är i desperat behov av efter FRA-traumat.
Se bara hur Maria Wetterstrand driver frågan om slopat utträdeskrav ur EU. Hon diskuterar saken öppet och ärligt, går med i en facebookgrupp, bedriver intern aktivism. Så arbetar inte andra partiers toppar när de bestämt sig för något. De fixar och tricksar i kulisserna.

Trots alla mina ömma känslor finns det något som står i vägen för oss, miljöpartiet. Lars Ohly och Mona Sahlin närmare bestämt. Jag vill inte ha dem i vårt förhållande. Förstår du inte att ni inte hör ihop?
Känns inte Ohlys statssocialism obehaglig för dig? Hur ska du som har ett sådant patos kunna samsas med den opportunistiska tvålen Mona Sahlin?
Jag inser att politikens bistra villkor ännu står i vägen för oss, miljöpartiet. Men jag kommer fortsätta titta åt ditt håll.

Johannes Forssberg är ny medarbetare på ledarsidan.