Den som köper en bil bör åtminstone ha råd att lägga en handpenning. Normalt sker även en tuff kreditprövning; vem som helst kan inte slinka in och köpa en fabriksny Saab. Men Saabköparen Victor Muller och Spyker har ännu inte lyckats skrapa ihop pengarna till handpenningen. Motsvarande 175 miljoner kronor fattas.
Muller säger att det finns gott om intresserade investerare. Och så har det i princip låtit under hela det år Saab varit till salu. Köerna måste ha varit långa i Trollhättan om alla olika rykten, planterade uppgifter och PR-snack stämt med verkligheten.
Problemet är dock att de seriösa och industriellt tunga investerarna uppenbarligen inte visade ett tillräckligt starkt intresse. Att GM säljer till ett litet konkursfärdigt holländskt bolag säger allt om hur marknaden värderat Saab. Högriskprojekt är bara förnamnet, men GM måste ha räknat in miljardnotan för en avveckling.
Muller säger vidare att han har gott om tid på sig att ragga de där 170 miljoner kronorna. GM ska inte ha pengarna förrän i mitten av juli.
Här har alltså alla de olika intressen som velat att skattebelarna till varje pris ska rädda Saab en gyllene (?) chans att bidra ur egen plånbok. Mona Sahlin, som tyckt att staten kunnat gå in som tillfällig ägare och krävt "nationell samling" för Saab, kan ställa sig i spetsen för insamlingen. Ut och skramla med Spykerbössan! Den "stackars" Muller behöver hjälp; dessutom är Spyker hårt skuldsatt till de ryska Spykervännerna, familjen Antonov.
Är det inte lite fräckt att ta för givet att svenska skattebetalare ska vara med och ta risken, medan den egna insatsen minsann kan dröja?
Jovisst.
Riksgälden fortsätter i alla fall att granska affären mellan GM och Spyker. Myndigheten fungerar som ett slags pantbank och har till uppgift att se till att det finns tillräckligt med säkerheter för de drygt 4 miljarder kronor Muller förväntar sig att Europeiska investeringsbanken ska låna ut.
Formellt är det visserligen EIB:s styrelse som godkänner lånet, men i praktiken finns det inget som talar för att det blir ett nej när Maud Olofsson och regeringen har sagt ja.
Precis som en pantbank tar extra betalt för sitt lån så ska riksgälden ta ut en garantiavgift och räntan sätts efter en riskbedömning. Enbart det faktum att Muller ännu inte fått ihop till handpenningen borde var ett skäl till att avgiften blir därefter, det vill säga högsta möjliga.
Vilka är då de panter motsvarande 4 miljarder kronor Maud Olofsson har fått av vd:n som inte ens har pengar till handpenningen?
Det får vi inte veta.
Om uppgifterna vore offentliga skulle vi få större klarhet i hur det faktiskt var möjligt för Maud Olofsson att godkänna EIB-lånet. Nu framstår det som ett stort misstag av näringsministern och regeringen att ställa ut detta lånelöfte.
