Ann-Charlotte Marteus: Slopa biffen

För ett halvår sedan handlade allt om klimatet. Nu handlar allt om maten, eller snarare om bristen på mat. Matkris.
Cheferna för FN, WHO, WTO, IMF och Världsbanken säger att nu måste vi satsa på jordbruksutveckling i u-länderna. Allt biståndsfokus har legat på hälsa och utbildning och vi glömde jordbruket. Det måste ändras. Nu.
Nu. Vi måste tänka om nu, för oboy! vad vi har tänkt fel.
Det är en av de skrämmande sakerna med matkrisen: alla är så förvånade. Pang, så var matkrisen här (eller snarare där, långt borta) medan världen var upptagen med annat.
Ingen verkar heller riktigt förstå mekanismerna bakom matkrisen. Jo, man vet förstås, i stora drag. De faktorer som oftast nämns är dåliga skördar, tillväxtländernas ökande levnadsstandard och biobränsleproduktionen.
Men vilka faktorer är viktigast, vet någon det? Vilka åtgärder bör prioriteras? Och vilka faror lurar i framtiden?
Ta det där med "dåliga skördar". Har vi bara haft otur, eller är det klimatförändringarna som redan spökar? Det har varit torka i Australien i tre år - och torka i Australien är en mycket väntad effekt av klimatförändringarna.
Otur - eller ett trendbrott?
Många politiker börjar ifrågasätta etanol som bränsle. Och visst, hur moraliskt är det att tanka bilen med flytande mat när barn svälter?
IMF:s boss, Dominique Strauss-Kahn, anser att ansträngningarna för att åtgärda klimatförändringarna "måste balanseras mot det faktum att människor kommer att dö av hunger".
Jo, naturligtvis. Men de två sakerna hör ju dessvärre ihop. Klimatförändringarna kommer att leda till att människor dör av hunger.
Att återgå till fossila transportbränslen för att "spara på maten" må vara rätt av moraliska skäl, men det är inte långsiktigt vettigt.
Moraliskt och vettigt skulle det däremot vara att köra mindre. Men så långt har de samvetsömma rösterna på världsscenen inte gått. Där går tydligen gränsen.
Och det finns en annan gräns: väldigt få ifrågasätter söndagssteken.
Det talas om att effektivisera jordbruket, men FN-rapporten "Livestock's long shadow" fastslår att en fjärdedel av världens isfria mark går åt till bete. Och en tredjedel av all åkermark går åt till foderodling, alltså mat till djur.
Det kostar åtta kilo spannmål för att få fram ett kilo biff. Tillväxtländernas förändrade aptit antas leda till att den globala köttproduktionen fördubblas mellan 1991 och 2050. Det håller inte. Antingen kan vi säga: Hörni, kött och mjölk är vår grej, håll er till ris.
Eller vi kan säga: Vi har haft vårt roliga, dags att lägga om stil. Hur kokar man linssoppa?

Köttproduktionen är ett gissel. Den förstör mark och vatten genom skövling och kemikalieanvändning. Och den står förstås för 18 procent av världens växthusgasutsläpp. Det är inte försvarbart.
Vår egen jordbruksminister, Eskil Erlandsson, är inte orolig över matkrisen. Mer frihandel och högre priser leder till att mer land kommer att odlas upp. Visst, absolut. Men han borde också säga att vår köttkonsumtion är ohållbar. Fast det lär aldrig ske, för han är centerpartist.
Han har redan sagt att han "aldrig kommer att förneka svenska barn deras köttbullar".

Men Fredrik Reinfeldt borde sätta ner foten och säga att offentliga sektorn ska sluta att servera nötkött i skolor, personalmatsalar, inom vård och omsorg. Ja, kanske i synnerhet i skolmatsalar.
Det må vara sött att se glada barn äta köttbullar, men de sitter faktiskt och mumsar på sin, på mänsklighetens, framtid.

Av Ann-Charlotte Marteus
ann-charlotte.marteus@expressen.se