I den liberale debattören Niklas Ekdals roman "I döden dina män" som släpps i dag är ett tema den jämställda mannen, med en nyckelkaraktär som deppar ihop under pappaledigheten.
Ekdal förklarar att han skrivit ur erfarenheten att det är svårt att mentalt komma i kapp den snabba utvecklingen av mansrollen.

Han är inte ensam om behovet att beklaga sig.
Musikern Jon Jefferson Klingberg berättar i sin dagboksroman "Jag tror vi behöver prata faktiskt" om smärtan att ha en framgångsrik fru som springer förbi honom.
I centrum står mannen som förloraren: ratad och lämnad ensam med sårad självkänsla.
PM Nilsson, som nu driver debattsajten Newsmill, skrev också nyligen i Resumé om de stora uppoffringar "projektet jämställda familjen" kräver. När hans "generations redaktörer lever kvinnoliv" resulterar det i att banbrytande böcker aldrig blir skrivna och de mästerliga publicisterna dör ut. De kvinnliga geniernas situation berör han inte.


Ledsen, men den svenska mannen är inte ställd, inte sviken och inte förrådd. De jämställda killarna har bara sällat sig det bekväma martyrskap som kvinnorna länge använt sig av. Strävan efter någorlunda lika bördor i vardagslivet utnyttjas som förklaring till de egna ambitionssänkningarna:
"Jag orkar inte med toppjobbet för att vi är så jämställda. Det finns inte tid."
"Jag kunde ha varit lycklig. Men jämställdheten tog kål på oss".
"Vi har inte sex för att vi är så jämställda. Det finns inget utrymme för lust."
Gnället går i linje med den trista perspektivförskjutning som har skett i debatten de senaste åren.
Jämställdheten behandlas inte längre som ett lustfyllt befrielseprojekt, utan alltid som ett urtråkigt diskbänks- och dagisdilemma.
Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars omdiskuterade utbrott på Newsmill om att det blivit för mycket mjukis och för lite macho är symptomatiskt. De tycker också att befrielsen kostat för mycket. Den nya mannen är alltså knappast övergiven i ett hav av jämställdhetshetsande damer. Tvärtom. Männens feminisering verkar vara ett lika stort problem för kvinnorna.
Debattören Katrine Kielos skrev i våras artikeln "Jämställd men död är inget alternativ" i Bang.
Hon kritiserade feministrörelsen för att vara fixerad vid att dressera mannen att stå bakom dammsugaren. What¿s love got to do with it?, undrade hon.
I själva verket är den jämställda familjen fortfarande ett undantag i världens mest jämställda land. Den stora majoriteten ruckar inte särskilt mycket på könsrollerna, enligt all tillgänglig statistik. Både på grund av gamla mönster och på grund av medvetna val.

Tesen att ett jämställt förhållande kväver kärleken går igen i Niklas Ekdals resonemang. I en DN-intervju säger han: "Det är svårt att hävda att det är sexigt att kvinnan ska göra 90 procent av jobbet hemma, men millimeterrättvisa och total likhet är också ganska osexigt. Det kan finnas dimensioner i jakten på rättvisa som vi riskerar att tappa bort."
Men folk hade det inte hetare i den äkta bädden när kvinnan skötte hela hushållet.
Man blir inte plötsligt mer kåt eller intellektuellt briljant för att man anlitar en städerska för att undanröja hindren.
Den nya mannen är i det här fallet fel ute och borde sluta gnälla över sin domesticering. Det är nämligen väldigt svårt att tycka att synd om honom.