|SÄKERHETEN|

Fler och fler svenskar installerar inbrottslarm. Det är inte billigt, även om själva apparaterna och installationen ibland påstås vara avgiftsfri. För sen ska månadsavgiften betalas. En lägenhetsboende kan klara sig undan med 200 kronor i månaden, men för normalvillan handlar det om minst 250 kronor.

Dessutom kommer installatörer att föreslå ytterligare grejer för att gardera fönster på baksidan och i källaren.

Vem vill inte slippa inbrott?

Det är ett övergrepp som vänder tillvaron upp och ner, för kortare eller längre tid och de drabbade får mycket sällan trösten att tjuven åker fast. Uppklarningen handlar om fyra procent, i bästa fall.

Nu har nästan var femte villaägare köpt larm. Men dessvärre är det bortkastade pengar.

Bland de försäkrade hos If har 0,8 procent inbrott varje år. Andelen är precis densamma hos dem som köpt säkerhetspaketen som hos dem som bor olarmat.

Brottsforskare noterar att det inte finns några bevis för att skydden verkligen fungerar. Lika väl som ett larm kan vara avskräckande (men vana tjuvar vet att det är lätt att sabba, handgripligen eller med störsändare) så kan det vara tilldragande.

En skylt om att huset är kopplat till larmcentral, aha! Här finns det doningar och det tar åtminstone en kvart och ofta en timma innan väktarna dyker upp.

Det kanske är så att människor känner sig lugnare när de installerat rörelsedetektorerna, magneterna och gps-sändarna. Men 250 kronor för falsk säkerhet är ett rätt dyrt självbedrägeri.

Det är inte bara privatpersoner som är beredda att betala för inbillad trygghet.

SL, som driver kollektivtrafiken i Stockholmsregionen, funderar i samma banor.

Tågförarfacket Seko har länge pläderat för att tunnelbanestationerna ska förses med plattformsbarriärer, en vägg med dörrar som öppnas centimeterpassade till tågvagnarnas dörrar.

Det skulle försvåra att folk hamnar på spåret, oavsett om de snubblar eller planerar självmord. Till stor lättnad för förarna.

Lars H Ericsson, som är säkerhetsdirektör på SL, är vagt positiv till att bygga detta säkerhetssystem när röda linjen renoveras. Han hänvisar till metron i Köpenhamn som har plattformsdörrar. De har funnits där sedan metron invigdes 2002, så det finns ingen statistik för samma sträckor att jämföra med.

Däremot har allt fler danskar valt att sluta sina liv på de vanliga järnvägsspåren under senare år.

I Hongkong, som byggde dörrar i sin gamla T-bana 2002, har självmorden minskat just där. Men andelen invånare som tar livet av sig ligger ständigt högre, vissa år mycket högre, än före dessa spärrar.

Stockholm behöver investera mycket i kollektivtrafik; i nya tunnelbanesträckor och nya busslinjer.

I Göteborg tarvas en tågtunnel med underjordiska stationer för att hysa den växande tågpendlingen. Det kostar miljarder och åter miljarder.

Då duger det inte att använda hundratals miljoner på att flytta olyckor med plattformsbarriärer.

Vill politikerna stärka insatserna för att förhindra självmord är det bättre att lägga pengar i den eftersatta psykiatrin.

Och som privatpersoner blir vi betydligt tryggare av att spara 250 kronor i månaden än att köpa meningslösa larm.