Det är OS, då kan vi tala om spelberoende. Dels hos alla åskådare som drar ner sömnen till minimum för att hinna kolla tv. Dels hos alla idrottare som förstör kroppen för att nå toppen. Men inget av det är sjukligt.
Det finns människor, företrädesvis män, som planerar semestrar efter EM, VM och OS. De vill helst följa idrottstävlingarna i realtid och när de går på fel kontinenter funkar det inte att jobba samtidigt. Eller så vill man under ett OS på vettig sändningstid, som nu i London, ändå nattetid kolla ikapp de grenar man missat på dagen.
Det finns folk, oftast män, som ser sitt lags alla matcher och är rätt slitna på jobbet när det varit lång resa en söndag. För att inte tala om när laget kvalificerat sig för Europaspel, vilket dessutom kräver rejält ekonomiskt engagemang. Men kärleken till laget får kosta, även om priset ibland blir att privata relationer tar slut.
Ännu har ingen av de psykologer och socionomer som ständigt vill sjukdomsförklara beteenden de ogillar krävt att sportfixering ska bli en medicinsk diagnos. Men det kommer väl. Fast det finns ett hinder i vägen - själva elitidrotten. Den bygger på utövarna tränar som tokiga, medvetna om att kroppen kommer att ta stryk.
Ta Carolina Klüft, vår fenomenala sjukampare med ett OS-guld och tre VM-guld. Hon var uttagen för att hoppa längd i London, men 29-åringens kropp klarade inte påfrestningen. Operationen för stressfraktur i smalbenet, inte den första, i vintras ledde inte tillbaka till toppen. Trestegshjälten Christian Olsson siktade också på OS. Igen. Men efter fotskadan han fick när han tog guld i Aten 2004 har han aldrig blivit riktigt bra, trots alla ingrepp.
Här kan man tala om besatt beroende. Men det är klart - det har ju inte gått ut över skolan och arbetet. Det har varit arbetet. Det handlar om professionella idrottare. Men grejen är att andra jobb med en sådan skadefrekvens hade varit skyddsstoppade av Arbetsmiljöverket för länge sedan.
I det vanliga arbetslivet hade myndigheter, arbetsgivare och fack tagit gemensamma krafttag om de anställda fick hjärnskakning i parti och minut. I ishockey är det en del av vardagen. Liksom att tänderna ryker. Peter "Foppa" Forsbergs sjukjournal torde kräva ett eget arkivrum om allt skrevs ut på papper.
Många idrottare når inte toppen därför att de dragit på sig skador; några får problem de dras med resten av livet, andra väljer hälsan före en fortsatt elitsatsning. Några av dem vi njuter av att följa i OS kommer att förbli spänstfenomen, som Ingmar Stenmark - enastående i tv-programmet Mästarnas mästare. Andra kommer att likt 1960-talets ishockeylegend Ulf Sterner vara fysiskt utslitna när idrottskarriären är över.
Det är klart att Sverige skulle kunna förbjuda elitidrottande inom rikets gränser med hänvisning till skaderisken hos de aktiva, ett hot mot folkhälsan. Då skulle dessutom färre vara inaktiva soffpotatisar under OS, VM och EM, en del av tjusningen är att följa nationens kämpar och är de inte med har färre lust att kolla dubbeltrapp och triathlon.
Fast det vore idioti. Det är av större vikt för folkhälsan att människor har fria val, att de tillåts att gå upp helt i sina intressen. Som att kämpa för att ta OS-guld trots skaderisken eller offra privatekonomin för att följa idrottare. Eller spela datorspel för den delen.
