Storyn har allt. En välmenande vimsig huvudperson. En skön lirare som sidekick. Missförstånd. Pingviner. Beslutsångest. Snubbelscener. Ånger. Rosor. Dolska anslag. Pizza. Som gjord för succé, för att slå "Solsidans" rekord om 2,3 miljoner fängslade tittare per avsnitt.
Men Socialdemokraterna är ingen tv-serie i genren genanshumor. Partiets fumliga famlande efter framtidens politik är paw rihk-titt.
Och efter några veckors helgfrid drar det i gång igen, sannolikt med nya pinsamheter i väntan på förslag från programkommissionen, organisationsutredningen och Pagrotskys skattegrupp.
Om opinionssiffrorna inte tagit sig i slutet på mars finns bara en sak att göra för de 105 000 medlemmarna. Den 25 mars, på ettårsdagen av ordförandevalet, utlyser Socialdemokraterna tre minuters primalskrik. Klockan 12.00 fyller alla sossar, var de än går och står, lungorna och vrålar det högsta de kan. Katarsis.
Sedan får Heléne Fritzon från vänsterskåne sätta sig med Helene Hellemark-Knutsson från högerledet och prioritera. Sänkt skatt för pensionärer eller kostsamma kvalitetskrav på äldreomsorgen?
Högre barn- och socialbidrag eller mer fortbildning för lärare som får märkbara lönepåslag?
Om det kniper, vem går före: eleverna eller pensionärerna?
Utan snabba och tydliga prioriteringar i praktisk politik har Socialdemokraterna inte en chans att få slut på pinsamheterna.
Och även om det är lite kittlande och väldigt spännande att följa förfallet är det inte ens sorglustigt.