Problemet med de fantastiska nya kommunikationsnäten är att vi människor lätt blir dess fångar. När vi får ökade möjligheter till koll och kontroll tappar många av oss i stället fattningen.

Alla som varit på café eller krog de senaste åren har sett samma sak, möjligen varit skyldig själv.

Fyra personer har stämt träff för att umgås. Mobilerna ringer hela tiden, tre svarar och pratar på. Som om vännerna inte var intressanta, som om det gäller att vara på helspänn för att det alltid kan vara roligare någon annanstans. Och då ska man dit.

Den fjärde personen är civiliserad på gammalt manér och har stängt av telefonen.

För henne återstår att känna sig övergiven eller att knäppa på och statusuppdatera på Facebook, surfa på nyhetssajter eller twittra.

Den monumentala oartigheten i att inte umgås med dem man bokat tid med utan i stället babbla i mobben är nog den enklaste av alla oarter att komma till rätta med.

Kamratkretsar kan bestämma sig för att gå tillbaka till reglerna från bakelittiden - kontakt på arbetsplatser och under tingad fritid tas endast vid olyckor som kräver sjukhusvård eller dagishämtning.

Helst med sms. Grava förseningar meddelas också.

Men annars är väntiden nedkopplad för att kunna vara avkopplande.

Facebook är svårare, där måste var och en prioritera själv.

I går presen terade DN en studie över svenskars användning av sajten som också kallas Fejan.

Undersökningen är inte perfekt, projektledaren Leif Denti konstaterade i tidningen Universitetsläraren att de tusen personer som svarat är ett "bekvämlighetsurval och inte ett slumpmässigt urval".

Alltså kan resultaten vara rätt sneda vilket får följder när de räknas upp till hela befolkningen.

Men enkäten säger att 3,1 miljoner svenskar använder Facebook varje dag. Kvinnor lägger 81 minuter om dagen på sajten, män 64 minuter.

Inte undra på att många i andra undersökningar säger sig vara mer stressade år från år.

Här har en verkligt tidsätande sysselsättning tillkommit de senaste fem åren, många har valt till den utan att aktivt välja från något annat.

Det betyder inte att "Facebook sprider olycka" som DN påstod i rubrikform. Det är i huvudsak vår oförmåga att prioritera som spökar. Att vi vill ha lika välstädat och vara lika tränade fast det försvunnit en timma till Fejan.

Den som godtar damm lamm och valkar som priset för nätkontakten är förmodligen nöjd.

Möjligen kan Facebook vara en fälla för människor med stort bekräftelsebehov, de blir ledsnare när inte tillräckligt många tröstar när de skriver att de gråter, de känner sig impopulära när inte vännerna mangrant gillar fotot på de nysydda gardinerna.

Men då är det inte Fejan som är grundfelet, utan narcissismen.

Internet och mobiler är här för att stanna till teknikutvecklingen tar nästa språng. Alltså måste vi lära oss göra val. Det enkla, att välja bort mobilen när vi äter middag med kompisarna. Det svårare, att dra ner på annat fritidssjå för Facebook, eller tvärtom stänga kontot.

Men valen måste göras. Annars blir vi teknikens slavar i stället för dess herrar.