Ydre kommun i Östergötland, på gränsen mot Småland, rankas av tidningen Fokus som den tredje bästa i Sverige att leva i. Äldreomsorgen där är bäst. Och det är inte underligt, de har god vana. Ydre är en avfolkningskommun och i sådana bor många gamla.
Sista mars hade Ydre 3 663 invånare. Och 31 ledamöter i kommunfullmäktige, som är det minsta möjliga antal enligt kommunallagen. Dessutom finns 18 ersättare.
Det är inte rimligt att åtminstone en av 50 myndiga medborgare måste åta sig ett kommunalt förtroendeuppdrag.
Motvilligt engagerade politiker bäddar inte för politiskt engagemang.
I Bjurholm, i Västerbotten, är situationen ännu märkligare eftersom där bara bor 2 448 personer. Där lyder man förstås lagen, men ser till att mötesbördan för dem som ställer upp för den goda sakens skull blir lindrig. Fullmäktige sammanträder bara fyra gånger om året. I Ydre möts man sex gånger.
Stockholms stad är i jämförelse extremt politikergles - 101 ledamöter i fullmäktige som representerar 851 155 invånare.
Hur många stockholmare kan namnge tio fullmäktigeledamöter? Inte så många fler än de som själva sitter i församlingen.
De 101 ledamöterna har rätt dålig kläm på varandra. Liksom i riksdagen är det gott om folk som inte gör väsen av sig. Socialdemokraternas nya oppositionsledare i Stadshuset - Karin Wanngård - är ett typexempel. Hon har suttit i fullmäktige sedan 1994 utan att göra intryck och avtryck. När hon nominerades var det givet, också för partikamraterna, att tala om en doldis.
Till skillnad från kamraterna i Bjurholm har Wanngård haft många tillfällen att göra sig ett namn. Fullmäktige i Stockholm, de 101, sammanträdde 15 gånger i fjol. Det är en normal mötesfrekvens i huvudstaden. Men den bidrar till problemet med att locka samhällsengagerade människor till politiken.
Säg att du nästan retat ihjäl dig på hur kommunen (van)sköter socialtjänsten; insatserna för att få in socialbidragsberoende på arbetsmarknaden är ett skämt och uppföljningen av ungdomar med problem obefintlig. Du går med i ett parti, berättar om dina idéer och får bli ersättare i en nämnd.
Du gör bra i från dig. Partiledningen säger att du måste sitta i fullmäktige också, om du vill bli vice ordförande eller få ordinarie plats i nämnden efter valet. Sådan är traditionen. Du förklarar att du inte har tid. Ska du sitta i fullmäktige måste du läsa på och gå på förmöten. Annars är det meningslöst, säger du, för du tänker inte ägna din fritid åt att mua med ledningen.
Röstboskap tillhör traditionen. De bidrar till illusionen att alla medborgare har någorlunda nära till politiken; finns det inte en förtroende vald i släkten, så finns en på jobbet eller i bostadsområdet.
Det är dags att göra upp med närhetstanken. Det är viktigare att de förtroendevalda är engagerade än att de är många.
Landstings/regionfullmäktige i Stockholm, Västra Götaland och Skåne har 149 ledamöter vardera. Och 14, 15 respektive 13 heltidsarvoderade politiker i styrelsen. Bisarrt.
Kvantitet är inte kvalitet. Tvärtom leder det till ansvarsflykt - nånannanism. Det är dags att anpassa kommunallagen till nya tider som behöver synliga förtroendevalda som med hjälp av anställda politiska sekreterare har tät kontakt med medborgarna.
För övrigt bör även riksdagen bantas så att ledamöterna får mer att säga till om.