"När Domus kom till stan" (just nu i repris i SVT2) borde ingå i undervisningen i skolorna som ett varnande exempel på maktmissbruk i en demokrati", twittrade Alhem i måndagskväll.

Klart filmen kan användas i undervisning, men då bör temat vara mediekritik.

Wahlgrens dokumentärer är hejdlöst subjektiva. Inget fel i det, en passionerad berättare väcker tankar och känslor. Den som vill gråta över svunna stadskärnor kan lätt förbruka ett par toarullar under Domusfilmen, för att inte tala om programmet om rivningarna i Klarakvarteren i "Stockholm - staden i mitt hjärta".

Genom att reprisera dessa filmer år ut och år in gör SVT sitt för att hålla i gång de svenska pappersbruken. Gott så. Men bristen på motbilder är besvärande.

Wahlgren talar om rivningsraseri. Om hur "historielösheten grundmurades under de så kallade rekordåren".

Men vem är historielös då?

Makthavare i alla tider har skottat ner gammal bebyggelse i stor skala.

Paris, som folkpartisterna i Stockholm framhåller som en förebild när det gäller stadsbyggnad, revs brutalt enligt Haussmannplanen under andra hälften av 1800-talet. Bara stadsdelen Marais lämnades åt sitt öde.

Det medeltida Paris, med trånga och vindlande gränder, försvann: Här rivs för att få luft och ljus.

Ja, ja - den frasen är August Strindbergs och handlar om ett Östermalm i förvandling. För det har ju rivits rejält i Stockholm före 1960 också. Liksom i Sveriges mindre städer.

I Domusfilmen pratar Wahlgren om "varuhusens diktatur". Om hur styrande socialdemokrater gynnar sitt S-styrda Domus jakt på vinst.

Något skadeglatt konstaterar han att varuhusen inte överlevt; nu är de gallerior med "butiker av billighetstyp", samma över hela landet.

Och vad är det för fel butikskedjor med låga priser?

Det finns en och annan boutique och ekipering kvar i alla städer för den som prioriterar en exklusiv kostym.

Men kedjorna har gjort det möjligt för människor att lägga mindre del av sin inkomst på kläder än förr. De kan i stället köpa hus, åka på semester, spara åt barnen, äta kravmärkt eller slå till på ett konstverk. Eller köpa fler plagg.

Den vinsten väger tyngre än förlusten i variation av butiksskyltar.

Visst blev en del av varuhustorgen fula. Men det är inte mer liv och rörelse en kväll i trähusidyllen Eksjö (som ständigt tappar befolkning trots stadsbevarandet) än i Ljungby, som Anders Wahlgren kallar "rena DDR".

Och det var alls inte bara socialdemokrater som vurmade för förändringen. På det hela taget var borgerliga politiker och det privata näringslivet med i moderniseringen.

Man hade ännu inte drabbats av antiksvärmeri; idén om att staden var bättre förr, ju förr desto bättre.

Nu råder årsringsromantik. Staden ska bara nygestaltas i obebyggda ytterkanter, man ska se hur den växt. Följden av en sådan syn blir i längden att vi får ödsliga Skansen- centrum.

Den lärdom vi bör dra av historien är inte att frysa städerna utan att se till att de inte blir massivt enformiga.

Det är inte svårare att skilja på Domushusen i Helsingborg och Västerås än veta om man befinner sig i Norra Hamnen i Helsingborg eller i Östra Mälarstranden i Västerås.