Gunnar Larsson och kamraterna i Bergsjöns jaktlag hade nedlagt sina två rådjur och var på väg hem när de fick syn på tre älgar som gått genom isen. En kalv tog sig upp på land själv, en annan låg kvar i vattnet och kon satt fast, berättar Värmlands Folkblad. Jägarna drog upp den döda kalven och ägnade sig åt kon.
De sågade upp is, de la rep om halsen och försökte dra upp älgkon. De kallade på Kristinehamns räddningskår som kom och sågade en halvtimma, till slut kom kon upp och sprang till skogs.
"Det är klart att det är roligt att kon klarade sig. Man gör så gott man kan", förklarade Gunnar Larsson i VF.
Nu är inte Gunnar Larsson vem som helst. Han är generaldirektör för k onsumentverket, och som sådan borde han vara sällsynt noga med skattebetalarnas pengar. Men det är han uppen barligen inte.
Han larmade räddningstjänsten för att den skulle rädda en älg, vilket inte tillhör kårens uppgifter.

Räddningstjänsten borde ha nobbat. Nu kostade utryckningen inte mer än bensinen, men tänk om det börjat brinna och brandmännen kommit sent för att de var ute i en älv för att dra upp en älg som ändå kommer att skjutas förr eller senare. Då hade insatsledningen garanterat fått det hett om öronen.
Nu är inte räddningskåren i Kristinehamn ensam om att ägna sig obe fogade animala insatser.
I Forshaga, en annan Värmlandskommun, åkte brandmännen härom året ut med flotte för att rädda två älgar som hamnat i vattnet vid kraftstationen.
Men i Nystrand, norr om Älvsbyn, nobbade räddningstjänsten. I stället skickades en eftersöksjägare ut och förkortade dödskampen i Piteälven.
Det är förstås det rimliga beslutet, om man inte låter djuret självdö.
Vilddjur gör det - dör. Av ålder, sjukdomar, svält och olyckor om inte rovdjur hinner före. Eller jägare.
Och älgar blir i nio fall av tio skjutna.

Ändå görs det med jämna mellanrum räddningsinsatser för vilsegångna älgar och rådjur. Men inte vildsvin och rävar. De klarar inte gullighetskvoten, till skillnad från tamkatter.
Men vad det gäller missar i träd har brandkåren tuffat till sig. Upprivna ägare får veta att "vi brukar inte hitta kattskelett i träd" och får rådet att vända sig till arborister.
Men det görs undantag. På julafton plockades en trädkatt ner i Söderhamn och strax efter jul användes en skylift i Lindesberg. Vid båda tillfällena underströk befälen att "detta egentligen inte tillhör räddningstjänstens uppgifter".
Just det, men hur ska medborgarna lära sig det om man ofta gör undantag för Findus, Bambi och Hälge?

Den enda gången det finns skäl att rycka ut för katten är när någon annan redan gjort det, som när kattägaren fått stora skälvan 13 meter upp i trädet. Mannen ringde SOS eftersom han inte vågade klättra ned, minus 15 grader var det den dagen i Kristineberg, Västerbotten.
Efter en halvtimme kom räddningstjänsten: "Vi tog först ner katten, sen gubben".
Annars måste vi lära oss att djuren inte är människor, utom i fablernas värld.
Vilt är vilt just för att djuren inte har personnummer eller identitetschip.
För att ingen vet hur många de är, för att de föds och lever i det fria där det inte är onaturligt att dö.