Barn som verkligen vill dansa klassisk balett har länge kunna söka sig till tre skolor. I Göteborg och Stockholm har unga som klarat antagningsproven kunnat börja i balettskolan i årskurs fyra, i Piteå i årskurs sju (numera fyran även där). De som har lust och ork kvar har prövat in på den enda gymnasiala yrkesdansar­utbildningen, på Kungliga svenska balettskolan i Stockholm.

År 2006 fick Madeleine Onne, då chef för Kungliga baletten vid Operan i Stockholm, spel över den usla grundutbildningen. Det var för mycket alla ska vara Lucia över det hela. Tio avgångs­elever från den helklassiska linjen hade sökt jobb den hösten, och Onne tyckte sig inte kunna anställa någon.

Om dansskolorna inte blir strikta elitskolor kommer det inte att finnas några svenska dansare som platsar på Operan, ansåg Onne. Det blev debatt, statlig utredning och reform.

Sedan vintern 2011 är det inte skolorna själva som antar elever. I stället är det dansproffs, utsedda av skolverket, som bedömer de barn och unga som vill börja årskurs fyra, sju och gymnasium. Bara de elever domarna tror kan klara de hårda kraven tas in.

Så när alla hugade dansat prov efter prov förra våren antogs 15 elever till de formellt 25 platserna på balettgymnasiet. Av dem var bara två från Göteborg. Det bör man ha i minne när man tar del av Skol­inspektionens före­läggande mot Svenska balett­skolan i Göteborg.

Inspektionen riktar skarp kritik mot att det förekommer kränkande behandling. En del är rimlig, att danslärare knäpper elever i huvudet och yttrar sig med tillmälen är inte okej. Men att några elever känner sig kränkta över att de "extra talangfulla" får visa upp hur rörelser ska göras medan de själva tittar på - det är inget att kritisera. Och att danslärare ger mest stöd och stöttning till de talangfulla är inte konstigt.

Balettskolorna är elitskolor. I vanliga skolor ägnar lärare, med rätta, stödinsatserna åt att försöka lirka de svagaste eleverna upp till godkäntnivå. Men på balett­skolorna är faktiskt upp­giften den motsatta, att se till att de bästa blir så bra att de med tiden kan jobba i kåren i ett klassiskt kompani, och om de är ex­ceptionella kanske bli premiär­dansare.

Att sätta in stödinsatser för de elever som har sämre förutsättningar att dansa på tå skulle strida mot uppdraget. Vill de dansa professionellt ändå finns andra genrer och utbildningar.

Visst, de flesta eleverna på balettskolorna är ännu antagna enligt det gamla, snällare systemet. Men också när alla elever passerat det trängre juryögat kommer det att finnas skillnader, och rektorerna har till och med rätt att kicka ut dem som inte håller dansmåttet. Alldeles säkert kommer några elever att finna det kränkande. Men ska vi ha duktiga svenska klassiska dansare måste det vara så.

Annars får vi lämna över den osvenskt ojämlika utbildningen till andra länder. Eller bestämma oss för att klassisk balett är lika färdig för museum som gladiatorspel. Dansarna överlever förvisso, men till priset av så många skador och så mycket smärta att det kanske inte passar sig i Sverige.