Bonnierägda SF är orimligt stort på biomarknaden.
Men kommunala biografer är inte lösningen.
KULTURSTÖD
Många stockholmare fick säkert en överraskning när de läste DN i går morse. Stockholms stad har uppenbarligen en kommunal biograf som knappt en käft hört talas om - Klara- biografen. Och framöver ska den till Vänsterpartiets bedrövelse skötas av någon extern aktör.
Nu är det inte så konstigt att bion är okänd. Den ligger i Kulturhuset, har bara sporadiska föreställningar och endast 78 platser. Biljetterna är gratis för besökarna, skattebetalarna tar notan.
Så är det inte riktigt på de andra kommunala biograferna i Sverige. Det finns en hel del, också i större städer som Norrköping, Borås, Karlstad och Örebro. På Roxy i Örebro ligger biljettpriserna på kommersiell nivå.
Kommunala Arena i Karlstad tar 70 kronor i ordinarie pris. Och medan svenska biobesökare tagit för vana att handla biljetter i förväg på nätet behövs inte det till föreställningarna där:
"Filmer har normalt ej förköp. Arenans 165 platser räcker långt!" På onsdag och torsdag visas "The Trip", som samtidigt går på SVT som serie. Därefter blir det Görel Cronas regidebut "Tysta leken".
I Borås är det ännu billigare: 50 kronor titten i vanliga fall, 70 kronor i 3D. Att kommunala biografer inte tar kommersiellt betalt är mycket illa, men de har inte existensberättigande även om de tar marknadspris.
Det är inte lokalpolitikers sak att driva biograf, hur mycket de än ogillar Bonnierägda SF:s enorma dominans på marknaden.
SF:s storlek är ett bekymmer, men det går inte att tvinga privata investerare att konkurera. Sandrews gav upp 2004. SF ville köpa.
Konkurrensverket sade med rätta ifrån. Några olika ägare bildade Astoria och tog över mycket. Det äventyret gick strax i putten.
Lusten hos andra att försöka med privata pengar var nu obefintligt, och riskkapital går inte att kommendera fram.
Det finns trots allt ofta alternativ för den som vill se mer udda filmer. Först och främst att köpa eller hyra dem själv och kolla på tv-skärmen som nu är så stor i många hem att den inte ligger långt efter minibiosalongerna.
Den som bor i en hyggligt stor stad har ofta en biograf som drivs av Folkets hus eller Folkets bio att tillgå.
Dessa alternativbiografer får i regel hyreshjälp av kommunerna, och det är rimligt. Många andra föreningsordnade fritidsnöjen får hyresstöd. Men också här måste det finnas någon måtta.
I Malmö vill Folkets hus och Folkets bio ha bortåt en miljon kronor vardera om året för att visa film i flersalongsbiografer. Rimligen ryter politikerna åt dem att de får samsas i en anläggning.
Sex salonger för smal film i Malmö är många för många.
I Norrköping finns som sagt en ny kommunal bio, Cnema med tre salonger, som har lite lägre priser än SF och är riktigt billigt för student med kårleg - 50 kronor. Återstår att se om man kommer upp till en lika hög andel biobesök per invånare som grannstaden Lin-köping (2,2) med hjälp av skattemedel.
För övrigt är inget omöjligt. Det bevisas av privatägda Filmpalatset i Bromölla, i nordöstra Skåne.
De tolv tusen invånarna i kommunen går på bio 4,7 gånger om året.
Kultur är till stor del en fråga om kultur.