SKOLA
Skolinspektionen har granskat hur 21 grundskolor arbetar med de elever som har svårt för att läsa och skriva. Bara en av skolorna klarar sig utan anmärkning.
Resultatet är inte förvånande. Med tanke på att läsförståelsen bland eleverna i årskurs nio ständigt försämras måste det finnas brister. I senaste mätningen, 2009, bedömdes 18 procent sakna den grundläggande läsförmåga som krävs för att klara utbildningen. År 2000 var det 13 procent.
Detta vore oroande i vilken tid som helst. Men i vår tid är det verkligen illa eftersom allt fler aktiviteter i vardagen inbegriper att läsa och skriva. Det är instruktioner på jobbet, relationer över internet och Facebook.
Boten är lika enkel som självklar. Barn måste träna språket mycket och tidigt. De som lär sig långsamt måste öva ännu mer, med stöttande lärare och föräldrar.
Men detta nötande sker inte överallt. 2003 publicerades en rapport från "Konsensusprojektet", en grupp som skulle skapa någorlunda enighet om hur skolan bör arbeta med elever som har problem med att läsa och skriva. Författaren Mats Myrberg noterade att vänta-och-se-pedagogiken är utbredd i svenska skolor.

Lärarna anser då att barnens svårigheter löser sig av sig själva. De blir bara läsmogna vid olika ålder.
Dessvärre fungerar det inte så. I stället blir barnen svårhjälpligt efter. Det enda de lärt sig är olika strategier för att undvika att läsa och skriva. Så småningom är problemen så stora att eleverna får genomgå en omfattande dyslexiutredning, och ofta får de diagnosen dyslektiker. Då skickar utredaren med råd om hur lärarna bör stötta den enskilda eleven.
Men i hälften av de skolor som nu granskats får råden inte genomslag. Och då kan man verkligen undra vad de tids- och pengakrävande utredningarna ska vara bra för.
Skolinspektionen använder inte begreppet dyslexi ensamt. Man talar om "läs- och skrivsvårigheter/dyslexi". Och det är inget eleverna har, utan något de är i. För det är nämligen så att en del människor som fått dyslexidiagnos läser och skriver utmärkt. Medan andra har svårt att förstå text och skriver som krattor fast de testats utan att få diagnos.

Det viktiga är som sagt att börja tidigt med språk- och bokstavsträning. Barn som peppas att fortsätta gnugga fast det går trögt kommer till sist att lära sig. De blir inte dyslektiker.
Fast då fordras alltså att lärarna inte har den falska tron på läsmognad. Dessvärre har den fortfarande anhängare på ett par av de utbildningsanstalter skolinspektionen besökt, åtta år efter larmrapporten.
Självfallet finns det alltid elever för vilka bokstäverna kommer att hoppa runt. De ska få all hjälp med talböcker, program för syntetiskt tal i datorn. Men i ett Sverige där lågstadielärare och föräldrar hjälper sina barn att öva, öva och åter öva på att läsa kommer de att vara mycket färre än i dag.
Läs- och skrivsvårig­heter hänger ihop. Den som inte läser bra skriver nästan undantagslös illa. Däremot finns det ganska många vuxna som hårdtränat läsning så att det flyter men inte mäktat med att nöta skrivande också.
Det är rätt prioritering. Läsförståelse är det viktigaste. Men för varje dag växer textsamhället och kravet på skrivkompetens.
Så om ditt närmaste småbarn inte redan har dvd:n - köp "Fem myror är fler än fyra elefanter". Och ha gosestund med högläsning så ofta du kan.