I nordkoreansk teve grät uppläsaren som gav dödsbudet och senare visades intervjuer med synnerligen synligt sörjande medborgare. Teater för att inte råka illa ut? Kanske. Automatiskt uppspel av oskrivet, men välbekant, manus i en stat med ständigt strängt regisserade offentliga evenemang? Sannolikt.
Men säkert också alldeles äkta känslor av övergivenhet. Nordkoreanerna har lärt sig vilka regler som lyder under "den käre ledaren" Kim Jong-Il, som tillträdde 1994. De vet inte hur det blir att leva under hans son "den store efterträdare" Kim Jong-Un, men de vet att de inte har något val. Om de inte vill hamna i arbetsläger: Det finns ungefär 200 000 politiska fångar i landet med 24 miljoner invånare.

Regimen har aldrig erkänt att dessa fångläger existerar. Men de syns på satellitbilder, och på senare tid har interner och före detta fångvaktare flytt lägren och landet och vittnat om situationen. De berättar om oförklarade avrättningar som medfångarna, även barn, måste närvara vid. De berättar om det som är hela Nordkoreas stora gissel - svälten.
Ända in på 1980-talet lyckades den enligt konstitutionen "evige presidenten" och "store ledaren" Kim Il-Sung få vänstertänkare i väst att tro att Nordkorea under hans hemgjorda Juche-ideologi var ett framgångsrikt land med industrialisering, kollektivjordbruk och fram för allt, nationell självförsörjning. Efter Kim Il-Sungs död 1994 proklamerades tre års landssorg.
Jag jobbade på TV4 när dödsbudet kom, ringde ambassaden och vi fick lov att komma och intervjua. Tjänstemannen jag avtalade med lät normal och talade god engelska. Så kom vi till residenset. Hallen var fylld av tavlor och tablåer som visade olika händelser i "den store ledarens liv". Personalen snyftade och talade i så högtravande emotionella figurer att de skulle ha betraktats som satir på preciöser under svenskt 1700-tal.
ET och rymdtomaterna föreföll mer jordnära än nord­koreanerna på Norra Kungsvägen 39 på Lidingö.

Under åren som följde kunde man läsa om hur Kim Jong-Il gjorde elva hole-in-one vid sin första golfrunda och slutade 38 under par. Man kunde läsa om hur Nordkoreas ambassadpersonal i olika länder åkte fast för smuggling av bland annat cigaretter - också i Sverige - som de tvingades till för att försörja sig. Till och från släppte diktaturen ut bilder från de fantastiska stadionspelen med tifon som får ansvariga på läktare i väst att se ut som förskolefumlare.
Man hade kunnat skratta. Om man inte visste att Nordkorea har en handfull kärnvapen, vilket gör att Sydkorea och Japan håller extra militär koll just nu. Man hade fnissat om man inte visste att folk svälter mest hela tiden. I år var nöden så stor att regimen tillät Läkare utan gränser och nyhetsbyrån Reuter besöka sådant man annars gömmer. På ett barnhem var 12 av 28 barn dödligt undernärda, på ett annat led 11 av 12 av dvärgväxt på grund av matbrist.

Nu tar Kim Jong-Un över. Må denne 30-åring förstå att ensam inte är stark. Varken som person eller stat. Om han behöver en hjälpande hand i kontakten med omvärlden kan vår ambassadör i Pyongyang, Barbro Elm, bistå.
ledarskribent