Jill Hawkins har fött barn sju gånger. Ytterligare ett är på väg. Mrs Hawkins är surrogatmamma i Storbritannien. Hon föder barn på uppdrag av barnlösa par som betalar Hawkins för att göra jobbet åt dem. Hon gör det inte så mycket för pengarna - trots att 150 000 kronor per barn förstås är en ansenlig summa - som för att hon "verkligen älskar att vara gravid". Hennes vänner oroar sig för hennes mentala hälsa. Men också den medicinska risken för komplikationer ökar för varje graviditet.
Fallet Jill Hawkins är en anledning att förhålla sig skeptisk till krav på att vi ska tillåta surrogatmödraskap som bland annat framfördes på Expressens Sidan 4 av RFSL i går och som tidigare luftats av folkpartiets Birgitta Ohlsson.
En annan anledning återfinns i indiska staden Anand. Där bor ett tjugotal gravida kvinnor under samma tak. I väntan på att "bullen i ugnen" ska bli klar och serveras rika västerlänningar på fat. De lever i vad som måste kallas en bebisfabrik.
Det är tydligt att en mänsklig avelsindustri exploaterar personer som Jill Hawkins, som är deprimerade och inte ser någon annan flykt från en kaotisk eller känslofrusen verklighet än att bli gravida så att de för en gångs skull kan känna sig behövda eller levande. Tills de inte längre kan bli gravida.
Andra offer är också de kvinnor som försatts i ett utsatt läge av svår fattigdom.
Frågan om vi ska tillåta surrogatmödraskap är komplicerad. Anhängarna av en liberalisering menar att fenomenet redan existerar, men under jord. Då är en reglering bättre, säger de. Ett annat argument, som framfördes av RFSL, är att de som vill bli föräldrar annars åker till andra länder med mer liberala regler.
Men de glömmer då frågans principiellt komplexa karaktär. Även om barnets arvsanlag kommer från föräldrarna bär surrogatmamman barnet i nio månader och sätter outplånliga avtryck på barnets personlighet. Erfarenheten visar att gravida ofta utvecklar ett starkt intimt band till barnet som kan vara svårt att bryta.
Inte minst borde Birgitta Ohlsson också se frågans uppenbara likhet med debatten kring sexköpslagen. Tycker Ohlsson här plötsligt att det är helt i sin ordning att köpa en kvinnas kropp - och inte bara för en natt utan i nio månader? De som i första hand är i farozonen för att exploateras av den mänskliga avelsindustrin är ju precis samma kvinnor som vi värnar om i prostitutionsdebatten.
Men nog bör frågan, som Birgitta Ohlsson krävt, utredas. En rimlig utgångspunkt torde vara att det i undantagsfall kan vara befogat att tillåta surrogatmödraskap, till exempel där det rör sig om släktingar eller nära vänner. Men någon mänsklig avelsindustri ska vi inte ha.
Tvärtom måste vi bekämpa den del av globaliseringen som gör att rika människor köper fattiga länders unga kroppar för att bära deras barn och förse dem med nya organ.
