Riksdagen har haft sitt högtidliga öppnande och ledamöterna är tillbaka på jobbet. Det borde vara ytterst spännande och stimulerande att få representera väljarna och stifta lagar. Men de rekordmånga avhoppen som skett under mandatperioden vittnar om en annan verklighet. En verklighet som Anne-Marie Pålsson, desillusionerad och avgående riksdagsledamot (M), har skildrat bryskt vid flera tillfällen.
Häromdagen menade hon att riksdagsledamöterna borde kallas "transportkompani" snarare än lagstiftare (Aftonbladet Debatt 15/9). Allt man gör är att baxa igenom på förhand fattade beslut.
Det lär vara betydligt fler än hon som lider av den mekaniska tillvaron som knapptryckare, men som tiger av rädsla för att partierna ska straffa dem med en ickevalbar plats på partilistan i nästa val.
Det är just partiernas stora makt som är problemet. I Sverige har vi en lång tradition av "partidemokrati" där partier snarare än enskilda ledamöter är väljarnas yttersta representanter. Men verkligheten har förändrats och partidemokratin borde följa utvecklingen.

Allt färre av dagens trolösa väljare identifierar sig med ett visst parti och antalet partianslutna har minskat med hälften sedan 1991. Väljarna borde representeras av ledamöter som är lojala med dem och inte bara med partierna. Det var just tanken med personvalet som infördes 1998. Men partierna försäkrade sitt envälde genom att sätta en spärr på åtta procent vid personval.
Det vore bra om spärrarna sänks, som Grundlagsutredningen föreslagit, men ännu bättre om de slopades. Det skulle ge riksdagsledamöterna råg i ryggen. Partierna skulle inte kunna sätta stopp för frispråkiga ledamöter så länge väljarna stödjer dem. Att minska antalet riksdagsplatser skulle också göra enskilda ledamöter mer synliga.

En annan intressant idé, som Anne-Marie Pålsson har framfört, vore att låta merparten av partistödet följa ledamoten i stället för partiet. Det skulle stärka kopplingen mellan väljarna och de förtroendevalda och på allvar ändra styrkeförhållandet mellan ledamöter och partier.
Men partiledningarna är förstås måna om sin makt. Därför sker sällan förändringar som stärker praktiskt fogliga ledamöter.
Frågan är vilka som i framtiden kommer att vilja kandidera till en riksdag som är så maktlös. Det faktum att det i hög grad är tunga och profilerade politiker som försvunnit under den här mandatperioden är oroande. Risken är att det snart bara är ett B-lag som finner sig i maktlösheten. För de mer begåvade är ju inflytandet så mycket större på andra håll.
Bärarna av demokratins finaste ämbete måste få större inflytande. Annars räcker det om de är sju till antalet.