Det är svårt att klandra civilminister Stefan Attefall (KD) som somnade under statsministerns uppläsning av regeringsförklaringen i går. Regeringsförklaringar är av tradition monotona dokument där alla politikområden ska nämnas i förbifarten och världen pressas in på några rader. Inte blir det bättre av bristen på nyheter som numera präglar riksdagens öppnande i skuggan av den årliga budgetturnén.

Men ser man till den politik som alliansen nu presenterar finns det faktiskt skäl att dra lite på smilbanden. Efter all kritik som har riktats mot regeringen för brist på idéer och handlingskraft ser man konturerna av en nystart. Fokuset i den kommande budgeten ligger på infrastruktur, forskning och företagsklimat. Det gamla ledordet "ansvar" har bytts ut mot "investera".

Infrastruktursatsningarna ligger i dagsläget på en historiskt låg nivå; Sverige som på 60- och 70-talen parkerade sig i topp när det gäller offentliga investeringar har under senare år hamnat under OECD-snittet. Lägg till det att det nästan är gratis att låna och satsningarna framstår som synnerligen klok krispolitik. Efter att ha prioriterat den privata konsumtionen i många år tar regeringen en välbehövlig paus från plånboks­frågorna (med några få undantag, såsom en populistisk sänkning av "pensionärsskatten" med 50 kronor i månaden).

Reinfeldts berättelse om ett välmående Sverige som skiljer ut sig i eurokrisens Europa är rätt­visande. Man kan tycka att det är stötande att använda eländet i omvärlden som en fond för att framhäva den egna förträffligheten, men i sak har han rätt. Omvärlden öser beröm över Sverige, senast kreditvärderingsinstitutet Moody's som hyllade Sveriges höga ekonomiska, institutionella och statsfinansiella styrka häromveckan.

Oppositionens försök att utmåla Sverige som ett land med massarbetslöshet och en misslyckad ekonomisk politik måste framstå som verklighetsfrämmande för utomstående bedömare. Men en regerings uppgift är inte att vara nöjd och att slå sig för bröstet, utan att ständigt vilja mera. Och Sverige har stora utmaningar som behöver ett mycket mer resolut svar från regeringen.

Skolans haveri är en sådan ödesfråga, där Reinfeldt borde ha klargjort att regeringen tillsätter en skolkommission för att vända på alla stenar. Man skulle också ha kunnat önska sig en statlig satsning på topplärare för att lyfta de sämsta skolorna och eleverna. Integrationen, rättsväsendet och bostadsbristen är andra sorgebarn där regeringens duttande med lite extra pengar inte övertygar.

Den växande långtidsarbetslösheten oroar, även om regeringen har lyckats bättre med syssel­sättningen än dess kritiker försöker ge sken av. Regeringen behöver visa att den så kallade jobbpakten med arbetsmarknadens parter på allvar kan sänka trösklarna till arbetsmarknaden. Annars måste den vara beredd att titta på andra sätt att uppnå samma resultat.

Alliansen har utan tvekan spottat upp sig denna höst. Men det finns inget skäl att vara nöjd.