En dag hände det bara.
En dag slutade vi tala om bilder.
Nej, det blev ingen lagstiftning mot sexistisk reklam. Nyamko Sabuni tog till slut bladet från munnen och motiverade tydligt (och överraskande snyggt) sitt slutgiltiga nej. Så klart. Utredningen, på uppdrag av dåvarande jämställdhetsminister Orback, utgick från ett ytterst halvkokt manifest med fokus på jämställdhetsfrågor sammanställt av Mona Sahlin. Ur varje upptänklig vinkel var papperskorgen det enda tänkbara alternativet för en borgerlig jämställdhetsminister.
Med det sagt är jag ändå förvånad över den lättnadens suck som ljöd genom medier och bloggosfär. Man skulle kunna sammanfatta dess tonläge med folkpartisten Birgitta Ohlssons numera bevingade ord: "Sexistisk reklam är inte kriminell, den är korkad."
Det vill säga överallt tycktes samstämmighet råda kring att det finns dålig reklam men att denna bara är ett utslag av dumhet. Och dumhet och dumheter bemöter man bäst med debatt. Ungefär så lät det. Det är bara det att vi talar ju aldrig om reklam.
Ta Anja Hirdmans sorgligt nonchalerade "Den ensamma fallosen" (Atlas förlag). Boken är en enkel, lättfattlig analys av den heterosexuella mannen i media, reklam, i mjuk- och hårdpornografi. Hirdman är en medieforskare som opererar kring begrepp som arbete, begär, information och kommunikation. Det mest avgörande mellan en kvinna respektive en man på bild, enligt Hirdman, är just graden av kommunikation.
Män må allt oftare vara nakna på bild, men de omfamnar inte sin åskådare så som kvinnorna i en genomsnittlig H&M-annons. De granskar henne kanske, men alltsomoftast tittar de inte ens tillbaka.
Med van hand guidar Hirdmans oss genom reklamens och pornografins tekniker, det är idel "cumshots" och "shot-reverse-shots".
I bokens sista del tar sig Hirdman an snyggast.se, en svensk sida där ungdomar kan lägga ut bilder på sig själva för att sedan låta sig betygsättas av besökarna, och finner samma sak där. Unga kvinnor är snarast på väg ut ur bilden för att möta tittaren, medan de unga männen oftare fotar sig med blicken fäst någon annanstans.
När en enda ung man visar upp sin bara mage är besökarnas dom blixtsnabb: "ta bort den där bögbilden".
Vid läsning kommer jag på mig själv med att längta intensivt efter bildanalysens återkomst. För det är ju inte sant som till exempel Katrine Kielos hävdar i sin nyutkomna bok om våldtäkt att "svenska feminister rasar mot sexualiseringen av det offentliga rummet".
Det finns överhuvudtaget inget offentligt feministiskt samtal om till exempel reklam. Bildkritiken är ett feministiskt no-no. Ja, mer än så: reklamen är ett sorts kulturkritikens no-no. Vi talar helt enkelt inte om reklam.
Varför inte? För att det är för enkelt, antar jag. För att de anklagelser som riktas mot reklamen, att den med Ohlssons ord är "korkad", också är dess triumf. Det korkade, vet vi innerst inne, diskuterar man inte, det ignorerar man.
Ska en debatt om bilderna vi omges av alls äga rum föreslår jag att vi börjar med att glömma Ohlssons ord hur lockande det än kan vara att tolka reklamens alla konserverande uttryck som en långa kedja av fadäser och dumheter.
Från och med nu talar vi inte längre om reklamen som korkad utan som strategisk, konsekvent och faktiskt - smart. Det blir så mycket roligare att tänka kring den då.
