Mot feministisk våldsforskning ska all annan våldsforskning numera mätas och vägas. Och om möjligt blir den självklara mediala vinkeln att därmed kan feministisk våldsforskning sägas ha fel.
Se bara hur Brås rapport om män som dödar sina kvinnliga partners behandlades som den slutliga spiken i kistan på samtliga feministiskt inriktade forskare. Men vad var det Mikael Rying, kriminolog vid länskriminalpolisen i Stockholm, hade funnit egentligen?

Den som är det minsta insatt i forskningen på mäns våld mot kvinnor hittar inget nytt. Män mördar därför att de upplever brist på kontroll. Således är de kvinnor som stannar kvar varken dumma eller irrationella – separationen är verkligen den farligaste fasen i en relation med en våldsam man.
Rying pekar på att psykisk sjukdom, alkoholism och arbetslöshet finns med i bilden. Därmed, menar Rying, kan män som dödar inte sägas vara vem som helst.
Nähej. Frågan är nu bara mot vem Rying polemiserar. Vem hävdar att det är vem som helst som knivhugger sin partner till döds? Feministisk våldsförståelse har aldrig handlat om att plocka spriten ur mannen, bara om att förklara att våldet inte nödvändigtvis bor på marginalen.

Var tioende man i det här landet lider av någon form av alkoholism. I april 2007 var 217 000 människor i det här landet öppet arbetslösa. Arbetslöshet är inte nödvändigtvis statisk, befolkningen kan alltså inte enkelt delas upp i de arbetslösa och de icke. Hur många som lider av dolda psykiska störningar är det ingen som vet. Den som vill få ihop en teori om våld på marginalen bör nog åtminstone hitta på ett nytt ord för marginalen.
Men låt oss för enkelhetens skull anta att det verkligen bara är gravt alkoholiserade män i deprimerande förorter som i slutändan slår ihjäl sina partners. Vad betyder det? Tja, Rying själv påpekar ju att det slutliga våldet i stort sett alltid föregåtts av en längre tids misshandel.

Faktum är att Brås rapport lutar sig mot en annan fråga utan att riktigt låtsas om det, nämligen varför kvinnor lyckas bryta sig fria från våldsamma relationer. Om det vet vi mycket lite.
I ”Varför går hon? – Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser” finner Carin Holmberg och Viveca Enander ledtrådar men inga svar. Ett nätverk kan spela in men behöver inte göra det. Gemensamma barn spelar in.
Ofta återkommer de misshandlade kvinnorna till något annat, nämligen små scener, sällan de mest våldsamma men kanske mest förryckta, löjliga, obegripliga, där man av någon anledning lyckats ställa sig vid sidan om och skåda sin situation. Spelar ekonomiska förutsättningar eller eget missbruk någon roll när det gäller förmågan att ta sig ur en misshandelsrelation? Ja, det är i själva verket det Ryings rapport pekar på. Och det var väl inget häpnadsväckande, egentligen?

Till sist undrar jag varför Rying endast använder sig av begreppet ”döda” men aldrig ”mörda”. Om feministiskt orienterad forskning är ideologi, vad är då detta? Ska vi alltså nu raskt förutsätta att män som dödar en närstående kvinna alltid saknar uppsåt?