För er som inte gör det: Rodeo är gratistidningen som på senare tid seglat i kapp och förbi Nöjesguiden och Bon med ett innehåll som skulle kunna beskrivas som en Sisela Lindblomsk mardröm: allvarligt prat om mode, Andres Lokko filosoferar om skvaller och Eva Ström träffar Zlatan.
På nätet kompletterar man med en ambitiös hemsida med egna och externa bloggar. Till de senare hör till exempel Anette Kullenbergs. Och så var det då Ken. För er som inte vet vem han är: Ken slog igenom med hiten ”Mamma” och var den nya svenskspråkiga hiphopvågens mest lösmynte medlem.
Det var en frispråkighet som fick sin slutpunkt i Vattenfestivalen 1999 då han uppmanade publiken att ”spränga regeringen” och ”våldta Madeleine”. Ken polisanmäldes och skivbolaget EMI avbröt samarbetet.
Men det var då. Eller som han själv säger i en intervju i DN: ”Det blev fel då, vid det tillfället, men i långa loppet har jag bara tjänat på det. Jag har trogna fans och blev underklassens röst, liksom.”
Så klart. Babbla om att våldta överklassens flickor, det är ju bara en harmlös folksport bland vänsterns män. Klasskampen har som bekant alltid varit lite
viktigare än den dära könskampen.

Sålunda är det ”smart” och ”kongenialt” av Rodeos chefredaktör Johan Wirfält att sätta Ken Ring på bloggplats i samband med det nya uppmärksammade skivsläppet. Ken är tillbaka. Och då vill Rodeo vara med.
I sitt allra första inlägg skriver han: ”Men, men nu ska jag inte sitta och tråka ut er om min skiva under denna blogg.”. Vad ska en musiker skriva om – om inte musik? Tja, sin egen vårdnadstvist till exempel.
Under hösten och vintern rullar Ken upp ett uppenbart infekterat drama. Vad som hänt får vi inte veta, däremot får vi ta del av ett svårt nedsättande språkbruk om hans dotters mamma.
Vad gör en vårdnadstvist på Rodeo? Det vet man inte riktigt och till en början plockas också inläggen bort. Men då säger Ken ifrån: ”Helt sjukt. Om detta plockas bort så skriver jag inget mer här.” Ty Ken har en idé med sin blogg. Det har däremot inte Rodeo och bloggen hojtar nu på bäst den vill. Vem exflickvännen är och var hon bor får vi veta. Hur hon ser ut också.

Och kommentarerna blir därefter: ”Hon borde fråntas vårdnaden och aldrig ha med barn att göra!”, ”jag vill slå den ’kvinnan’ usch!!!”, ”fyfan det där e så jävla sjukt!! hur i helvete kan hon va så jävla dum i huvudet? tycker synd om dig mannen, big up!”, ”du borde anställa privatdetektiv å spionera”, ”kill that bitch...”.
Bara en vanlig dag i bloggarnas kommentarssystem? Nej. Bloggar brukar vara självutlämnande, de brukar inte lämna ut andra.
Maja Lundgren säger någon nu. Lundgren, ja, hon skrev ett avgränsat verk om män, flera män, män med egna arenor betydligt större än Lundgren själv. Dessutom med ett ärende utanför henne själv. Då kallades det rättshaveristiskt. Men när en artist driver process, i realtid, med ett språk som milt uttryckt är åtalbart är det knäpptyst.
För att ingen läser Kens blogg? Den genomsnittliga läsaren av den här texten har nog inte gjort det. Men de journalister som gjorde stor affär av Lundgrens bok har läst den. Och tittat bort.
Och chefredaktören verkar inte vara hemma. Fastän det pågår en kampanj i hans tidning, fastän motparten är en människa med absolut ingen tillgång till replik. Eller ska jag kanske säga, just därför?