På måndag kan Darling sopa hem sex statyetter på Guldbaggegalan. Den har redan vunnit Nordiska Filmpriset. I veckan belönades den med Svenska filmkritikerförbundets pris för årets bästa svenska film. Men varför?
Darling är historien om den arbetslösa elektroingenjören Bernhard och likaledes arbetslösa butiksbiträdet Eva vars vägar plötsligt korsas när de båda en dag tvingas dra på sig McDonalds skärmkepsar. Hon är frusen, han försöker lirka upp henne. Vad ska en ung kvinna med en sextioårig karl till? Fika kanske. Det gör de också. Hon bjuder med honom hem. Men Eva gör inte Bernhard till sin nya bästa vän. När möjligheten till ett nytt jobb i butik dyker upp tar hon den och relationen rinner ut i sanden. Och det är nu vi ska förstå hur illa det är ställt med allt.
Hade Kling kunna byta ut Eva mot en ung man? Nej. Att h a n inte tänker upprätthålla en relation till en fyrtio år äldre kvinnas långsamma prat om familjen går inte att göra film på. Det går inte att spåra samhällets förfall där. Men en ung kvinna som väljer bort? Absolut.

2007 var året då kategorin kön föll ur kritikernas ordförråd. Det var till och med så illa att man liksom hoppades att det var satir. När Johan Kling gästade ”Filmkrönikan” visste varken Helena von Zweigbergk eller Andrea Reuter vad det var de sett. Men de kände sig vagt positiva inför en kvinnlig huvudperson de inte var vana vid.
Eva log ju inte. Inte en enda gång! Hur detta gick ihop med resten av historien visste de inte. Det visste Kling. För honom var inte Eva en kul feministisk uppfinning – detta var ju själva historien! Här har ni helvetet mina vänner – numera ler inte ens kvinnorna!
Nej, Klings Eva ler inte. Hon förmår inte passa upp på sina kunder i butiken. Hon låter sig icke imponeras av sin dejts pseudoavancerade läsvanor. Filmens röda tråd är just bristen på kvinnlig värme. Således har Bernhards fru hittat en annan, lämnat honom i sitt stora hem. Inte ens hans dotter har särskilt mycket tid över för sin far. Hon har ju sina ungar. Han är välkommen men det är också allt. Hon har inte ork att springa efter honom också. Det är fullt ös, som han säger.
Så sent som i förrgår skrev Isobel Hadley-Kamptz på de här sidorna hur dubbelarbete gör kvinnor sjuka. Låt mig lägga till ett par saker till matsäckarna och byte av sängkläder: till exempel hålla reda på släktens födelsedagar. Och – ta hand om föräldrarna. Och detta är alltså nu, inte då. Som regel är det äldsta dottern som rycker in, skriver till exempel Svenska Dagbladet i en artikelserie om demens. Och när hon brutit ihop är det näst äldsta dotterns tur.
”Ansvar är inte direkt på modet”, säger Kling i en intervju i DN om sin film. Ansvar? Där Kling alltså spårar känslokyla och bristande ansvar i sina karaktärer ser jag bara kvinnor som – äntligen – ballat ur i sina kvinnoroller.
Är det inte i själva verket det som debatten om ett nytt och hårdare, mindre människovänligt klimat handlar om? Vetskapen om att omfördelas inte arbetet så kommer kvinnor inte att orka.
Jag tror det. Och jag tror att det är så vi ska se Darling: som en mans rädsla, Johan Klings egen rädsla, över att det i framtiden kommer att finnas färre tillgängliga kvinnor redo att ta sig an hans behov av omsorg.