Hur förhålla sig till skattemygel och en berusad statssekreterare i jour? Om man får tro veckans pliktskyldiga reaktioner på ledarsidor och i bloggosfären finns blott två sätt.
Antingen åter uttrycka ett genomsnittligt politikerförakt, där inget förvånar en längre. Eller rycka på axlarna, brista ut i ett lealöst ”alla gör det”. Jag brukar luta åt det första men med inslag av det andra. Politiker är ett jäkla släkte men det är vi å andra sidan allihopa, ungefär.
Men den här gången kom jag på andra tankar. Jag läste Tasso Stafilidis självbiografiska ”Mitt brinnande hjärta” (Normal Förlag), och var tvungen att plocka ned allt det där för ett tag.
Stafilidis är vänsterpartisten från Helsingborg som är känd för ungefär detta: sin homosexualitet så klart, att som första professionella skådespelare komma in i riksdagen, de såriga debatterna kring homoadoption och Elisabeth Ohlson Wallins utställning ”Ecce Homo”, och slutligen, det uppmärksammade avhoppet efter interna konflikter i partiet och besvikelse över den uteblivna riksdagsplatsen efter valet.
En politikerbroiler naturligtvis, men nu råkar jag gilla sådana. Jag hyser en förkärlek för ungdomspolitikerna, klassråden, de tjockbottnade glasögonen, allt det där, Anders Borg och Anna Lindh så att säga. Det är väl delvis estetik men det är något annat också.
Maria Borelius som slår en pling till Sven Otto Littorin när det nalkas valrörelse är inte min idé om hur jag vill att ett politiskt etablissemang ska se ut.
Stafilidis växer upp som ”grekunge” bland miljonprogram och mobbning. Han blir slagen hemma. Till skillnad från den senaste tidens mer postmodernt förlåtande och sentimentala barndomsskildringar glider han inte i väg. Det var inte bra. Det skadade honom. Punkt.
Självförtroendet kommer via teatern, den politiska karriären via en kompis. Teater, antiporraktivism, och demonstrationer avlöser varandra.
Som en orolig underström löper frågan om hans homosexualitet. Åter blir jag påmind om vilken ohygglig brist på komma ut-skildringar svensk litteratur lider. Några få sidor verkar lika skälvande på mig som en sexspalt i mellanstadiet.
Det är kontaktannonser, en tågresa på vinst och förlust och en första pojkvän som bedrar honom. ”Jag har kastat mig ut helt villkorslöst, utan fallskärm”, skriver han i förordet och hur banalt det än må låta är detta mil ifrån spökskrivna politikerbiografier.
I bokens andra del kommer Stafilidis in på aktuella politiska frågor som den om
insemination för lesbiska och den infekterade debatten om pornografi. Stafilidis har slukat den sexpositiva strömningen som nådde det här landet i slutet av nittiotalet med hull och hår. Det gamla nedärvda porrmotståndet ska göras upp med. Jag håller inte med honom här.
Det är enkelt, det är opersonligt, ”se det positiva” är inte direkt ett argument att hålla i handen.
Stafilidis är ingen samtalspartner, ska jag säga. Men – han är något annat. Jag vill kalla det ett ställningstagande, ett ansikte, på riktigt. Som självbiografi fungerar ”Mitt brinnande hjärta” fint i sig, men det är som bokslut över ett liv som politiskt aktiv som den är ett veritabelt lyckopiller.
Mot cynism och uppgivenhet, mot skepsis. Eller, jag skulle vilja kalla det en påminnelse om vad journalistiken och politiken, två branscher i svår förtroendekris, också handlar om. Man vill säga något. Man vill något.
