Nu vill till exempel Aftonbladets Åsa Linderborg blåsa av den om näthatet. Varför inte peta vidare och ringa in dess uttryck? Nej, ser ni, Linderborg med kollegorna Åsa Petersén och Helle Klein har redan gjort det. Ja just det, året var 2005 och efter att ha delgivit oss sin synnerligen obehagliga mejlskörd konstaterade då Linderborg att ”hon ser ett mönster som inte handlar om mig” (Aftonbladet 20/5
-05). Så stringent att det räcker i tjugo år, minst!
Men det är klart. Med sitt senaste inlägg (16/5) förstår jag att Linderborg inte gärna vill att vi blickar bortom fittmejlen. Då faller ju så att säga hälften av hennes egna verktyg ur lådan.
Lyssna här på hur hon förklarar varför hon själv för sig som en genomsnittlig näthatare: Linda Skugge har ett grovt språkbruk, Skugge får därmed skylla sig själv om Linderborg stämplar diverse medicinska termer på henne. Åhå. Okej.
Vi som inte sympatiserar med Nyamko Sabunis obligatoriska gynekologbesök och annat, som finner hennes idéer svårt antifeministiska och rasistiska, vi bör kalla henne svartskalle då? Tycker Linderborg det?

Men Linderborg är inte ensam om sin sjuka logik. I nya numret av Arena får SvD:s ledarskribent Maria Abrahamsson frågan varför hon kallar Winberg för häxa: ”Jo, jag har kallat Gudrun Schyman för mulla och så vidare, i samband med talibandebatten. Men jag tycker att jag blir behandlad på samma sätt, kallad för en massa konstiga saker.”
Det är ju strålande! Mota sexism med sexism. Jag tycker Linderborg sitter på ett obehagligt kvinnoförakt – få se, hur kan jag bäst kränka henne tillbaka?
Som sagt. Angreppspunkterna på en kvinnlig skribent är oändliga. Vi har sugit kuk för att slå oss fram. (Så hälsade till exempel Susanna Popova mig välkommen när jag började på Expressens ledarsida.) Det är kroppsdelar och hormonella problem, brist på regelbundna samlag och ett jävla gnäll.

Samma dag som jag skriver detta får jag till exempel ett mejl med frågan om det inte var jag som satt i någon tevestudio och ”med otroligt irriterande gäll och skrikig röst pladdrade om något sportevenemang. (Kan det ha varit fotbolls-VM?)”.
Linderborg själv ber mig torka krokodiltårarna. Krokodiltårar? Men Linderborg, jag sitter inte och gråter. Jag har inte ens PMS, och har inte kissat på mig heller, tack så mycket. Men Linderborg kan inte låta bli. Man kommer ju alltid undan med det.
Kalla Björn Ranelid för fåfäng och du har ett världskrig på halsen. Skriv att de kvinnliga skribenterna på Expressen endast vill tillfredsställa män – och det genererar knappt ett blogginlägg.
Enligt Linderborg var först konstkritikern Natalia Kazmierskas enda drivkraft med sin journalistik att ”behaga män”, nu är det att ”chocka och synas”. Säg mig, Linderborg, du som med jämna mellanrum är intensivt osams med redaktören på den här ledarsidan – varför utsätter du aldrig honom för liknande nedsättande omdömen?

Men vadå, vad spelar det för roll, det var knappast jag som tvingade Skugge att stänga sin blogg, slår Linderborg ifrån sig. Nej, det skrev jag nu inte heller. Min poäng är bara denna: villkoren att verka framför allt som kvinnlig skribent är usla. Men det jag hittar i inboxen är varken artspecifikt eller extra kränkande. Alltihop står att finna på en kultursida nära dig.