”Filter” är nämligen det mest sönderhånglade inom svensk journalistik just nu, med smekmånad i som gott som all press, och så radio, tv på det, långt innan tidskriften ens låg på diskarna.
Inte för att jag förstår varför. Frälsningen för svensk journalistik ligger i att medarbetarna från den avdankade Göteborgsbaserade fotbollstidskriften ”Offside” sparkar i gång ett nytt projekt med tema intervju? I så fall måste vi vara bra nära ruinens brant. Speciellt som chefredaktören Mattias Göransson inte ens förmådde presentera en genomgripande modern publicistisk idé.
I ”Filter” skulle man få tala till punkt. Ingen skulle bli avbruten. Typ. Det var allt.
Jaha. Är svenska medier fulla av människor som inte får tala till punkt? Förvisso. Fast det är inte de som får vara med här. När ”Filter” jagar intervjuobjekt hittar man den Manliga Entreprenören. Det är som att se en genomsnittlig svensk ekonomidel plattas ut till 150 sidor.
Det svenska musikundret 2.0 får sitt porträtt i Andreas Kleerup. Den stora generationen kombinerade reklamfilmregissörer och designers får sitt porträtt i Acnes Jesper Kouthoofd. Den nya stjärnan på den svenska kändishimlen – stjärnkocken – får sitt porträtt i Göteborgskrögaren Håkan Thörnström som
jagar en stjärna i Michelinguiden.
Och så får alla grubblande högerextremistiska män med storhetsvansinne sitt porträtt i knäckebrödsmiljonären och (kanske) Pirate bay-finansiären Carl Lundström.
På ett rent parodiskt övertydligt vis avrundas numret med ett kalendarium där ”Filter” listar sådant man finner relevant den kommande tiden. Jag tänker bara nämna namnen: Plura Jonsson, R.E.M, Richard Wolff, Rod Stewart, Erland Loe, Kiss och Jean Michael Jarre och så Madonna.
Tack för det ”Filter”! Räknefeministen i mig förmår inte ens bli ilsken, hon skrattar. Hur är ens detta möjligt?
Möjligt är det då man som den här redaktionen låtsas som om man överhuvudtaget inte är journalister. I ”Filter” intervjuar man inte. Man får berättelserna ”berättade för sig”. Åhå. Så bekvämt! Journalisten som ett slags anonym avlyssnare, utan egen agenda.
Man har inte valt sina frågor, de bara blev. Och – skulle jag gissa – man valde inte heller fyra män som numrets huvudnummer, de bara råkade vara det mest spännande som hände i Sverige just nu.

Göransson har nämnt ”Vanity Fair” som förebild. Glammiga glittriga ”Vanity Fair”? Låt mig peka ut en mycket tydligare kusin: ”Filter” är en ny ”Det Bästa”, en grumlig liten medieprodukt utan riktig avsändare. Berättelser som flyter utan sammanhang med det förrädiskt neutrala ”god journalistik” som enda stående säljord.
Lägg till detta mansmagasinens konkreta enda idé: att skildra världen som en plats där män gör och kvinnor är. I ”Filter” är inte kvinnor sina kroppar ens. De är inte överhuvudtaget. Det ser inte mycket bättre ut.
Det sägs om Killinggänget att när de närmar sig Göteborg brukar en av dem resa sig upp och utbrista: ”Tåget anländer snart Göteborg och det är dags att vrida tillbaka klockorna – tre år.” Läser man ”Filter” skulle man vilja korrigera det där till tio år.
Vi gör så här, Göransson. Vi skyller på Göteborg den här gången. Nästa gång kommer jag att anta att det är det här ni är ute efter på riktigt – att vrida tillbaka klockan.