Jag fick nyligen frågan hur jag ser på själva uppdraget som krönikör på ledarplats i en stor kvällstidning.
Jag hade svårt att svara något självständigt. Jag håller helt enkelt med om den gängse beskrivningen av uppgiften: en krönikör ska roa, bråka, göra enkelt av svårt, svårt av enkelt, och så vidare.
Om jag ska lägga till något här är det att konstant efterfråga debatter. En krönikör kan inte bedriva debatt, en krönikör efterfrågar debatter eftersom det egna utrymmet är för snålt för att man själv på allvar ska kunna delta. Det går inte att lägga fram alla fakta i målet i en spalt, i stället plockar man fram ett eller möjligen två och ber om vidare analys på annat håll. Därav alla dessa "vi borde intressera oss mer för" och "jag vill att vi talar om".
Jag har under mina år på den här sidan önskat att vi skulle tala mer om våld, språk, sport, doping, tv. Det är en lyx att få uttrycka sig så här, att ställa upp frågeställningarna men lämpa över svaren på andra.
Men till slut tröttnar man också på sin egen röst, på att se sig själv agera moderator men aldrig grovjobbare. Jag har kort sagt blivit sugen på att på göra något mer av ett par av de ämnen som jag intresserar mig allra mest för.
Några debatter jag minns och som betydde mycket för mig, intellektuellt och känslomässigt: den som följde på Ludmila Engquists dopingavslöjande, uppståndelsen kring Feministiskt Initiativ och Tiina Rosenbergs avhopp, Maja Lundgren-affären och sist men inte minst den om Petra Östergrens bok om ett svenskt prostitutionsmotstånd.
Drevet kring Ludmila chockade mig med alla dess öppet rasistiska och misogyna grubblerier, men tonläget i diskussioner om doping har med åren dämpats och nu äntligen närmat sig i mina ögon rimligare slutsatser: kanske är helt enkelt doping en förvisso sorglig men ofrånkomlig del av elitidrotten som den ser ut i dag?
Östergrens bok, och vad som sades om den, med alla otuggade teser om frigjorda kvinnor och icke, gjorde mig enormt besviken. Mer banalt än så kan ett samtal om något så tungt som prostitution knappast bli.
Jag har flera gånger återkommit till att priset man betalar för att verka offentligt som kvinnlig tyckare och tänkare är för högt. Utseende, civilstånd, sexuella preferenser, allt ska med när ens åsikter ska mottas.
Fast mellan raderna naturligtvis, sällan rakt ut. Men till skillnad från vad många andra kvinnliga skribenter brukar hävda är det inte bara män från läktarplats som ger uttryck för den här fixeringen vid privatliv och person. Under mina åtta år på Expressen har jag ofta blivit generad över hur lätt också namnkunniga debattörer gör det för sig. (Nej, Åsa Linderborg, jag skriver inte under gråtattacker.)
Apropå det, det obehagligaste som någonsin hamnat i min mejlbox hade inte en anonym avsändare.
Efter en serie texter en sommar för ett par år sedan om vad jag uppfattar som svensk amningsfanatism fick jag motta en smärre ström av besinningslösa ordmassor från representanter från amningshjälpen och andra amningsivrare.
Maken till påhopp med antaganden om privatliv och eget misslyckat föräldraskap har jag inte, varken förr eller senare, råkat ut för. Amning är ett i raden av ämnen som misstas för mjukisfrågor hemmahörande på föräldrasajter, men som jag hoppas dyker upp på ledarsidor oftare.
Oavsett, jag har haft kul. Jag har, som det heter, lärt mig mycket, inte minst om mig själv. Jag vill tacka PM Nilsson för att han raggade upp mig som skribent till den här sidan. Jag fick som ny, ung skribent förtroendet att välja mina ämnen och metod fritt, något jag knappt vågade tro på till en början.
Jag vill också tacka några som inspirerat mig: forskarna Jenny Westerstrand och Sara Edenheim för hjärta och hjärna och texter som jag ofta snyltat friskt från, och Natalia Kazmierska på den här tidningens kultursidor för att hon som första och enda journalist gjorde mig intresserad av inte bara vad man skriver utan också hur.
Vi ses!
