”Min åsikt är att anonyma mobbare är mindre värda än smutsen under mina skor.” Aha. När det känns motigt med hor- och fittmail i inboxen deletar man dem bara och återgår till lördagsfirandet som om inget hade hänt? Smart!
Det är bara det att Cavling får inga hor- och fittmail. Kanske är det något enklare att krubba vidare på ostbågarna då. Jag har nyligen roat mig med att räkna lite på vilka som haft svårare.

I stort sett samtliga namnkunniga kvinnliga bloggare, Linda Skugge, Bodil Malmsten, Isobel Hadley-Kamptz, Anna Hellsten, Katrine Kielos och bloggdrottningen Karolina Lassbo, har öppet grubblat om priset för att uttrycka sig kanske är för högt.
Flera av dem har till slut valt att fortsätta blogga fast med kommentarsfunktionen borttagen. En blogg utan kommentarer! Det är lite som med kvinnors ilpromenad på väg hem genom mörkret. Var inte tillgänglig, kvinna!
Att tala om ett generellt näthat är lika meningsfullt som att tala om ett generellt politikerförakt. Det Tiina Rosenberg råkade ut för var extremt. Junilistans Nils Lundgren låg inte och spretade halvnäck i vansinniga karikatyrer.
Det finns inga villkor för att verka offentligt, det finns bara olika villkor. Och här saknar helt enkelt Viggo Cavling en uppsättning angreppspunkter medan en kvinnlig bloggare har oändliga: slampig, slynig, rynkig, obildad, dålig morsa, bimbo, PMS-kärring, bitterfitta, journalistluder. För ung, för gammal. För ful, för snygg. Av en bildbyline kan man göra mycket.

Allt det här får mig för övrigt att tänka på en text (20/9-05) av Åsa Linderborg, författare och kritiker på Aftonbladets kultursida. Linderborg brukar vanligtvis ligga i fejd med någon manlig ledarskribent, män hon namnger och sedan argumenterar emot.
Kvinnor däremot, så många, så dumma. Bättre då att knåda ihop dem alla till en enda namnlös brudgegga: ”Numera finns det så många krönikörer att det är svårt att hålla reda på dem. (…) Unga arga brudar som kallar sig feminister men som vill behaga en manlig läsekrets genom att hitta på sammansatta ord på leden ”knulla” och ”mutta”, innerst inne desperata över att de snart är så gamla att de inte med trovärdighet kan peka finger åt vuxenvärlden – och vad ska de då skriva om?” Den genomsnittliga kvinnliga krönikören är enligt Linderborg en ”självupptagen dagslända med Tourettes syndrom”.
Titta på den här texten igen. Linderborg dömer ut vissa människors hela yrkesverksamhet som något de gör för att de vill tillfredsställa män och för att de lider av Tourettes syndrom.
Här uttalas inget hot, det är bara ett stycke svårt nedvärderande text. Som dessutom passerade utan att någon ens kommenterade den. I vinter kommer Åsa Linderborg att plocka hem Augustpriset för sin barndomsskildring från Västerås. Hyfsat etablerad, med andra ord.
Vem det är som sitter där och fyller bloggarnas kommentarsfält med spyor? Vem som helst, mina vänner, vem som helst.