Så fick Maja Lundgren rätt, ändå. Hennes på förhand utlovade bomb rätt ned i kultursverige skulle komma att bemötas med tystnad.
”Myggor och tigrar” fick genomgående pliktskyldigt stora men dock meningslösa recensioner. En helvetesvandring för dem som orkar, typ. Varning för tristess och så vidare.
Fyra dagar efter bokens releasedatum är den stendöd. Ja, förutom Manne Forssbergs lilla utbrott på debattsidan (8/8) i den här tidningen då. Åt det hade jag mycket roligt.
Forssberg har ”arbetat med jämställdhetsfrågor på olika sätt i snart halva sitt liv”, uppger han. Alltså vet han att några svårartade ryggdunkarfasoner i branschen av det slaget som Lundgren beskriver inte finns.
”Tjejer får större bildbylines än sina manliga kollegor.” Haha! Ja, du får ursäkta, Forssberg, men en grundare definition av makt har jag väl kanske aldrig tidigare hört i hela mitt liv.
Men låt oss ta det från början. ”Jag är rätt känslig. Det riskerar alltid att slå över i paranoia”, skriver Lundgren.
Hon kavlar ut sin barndom. Visst var hon lite konstig? Inga vänner. Jo, några fanns där. Lundgren väljer bort den grabbigaste av alla positioner: det autistiska geniet.
Hon bits. Hon är livrädd. Men så går hon och blir riktigt duktig. Kanske rätt genomsnittlig ändå, resonerar hon. Lundgren makar på sig och säger åt oss att välja sida.
Ja, just det. Det går som Forssberg utmärkt att kalla henne idiot. Hon uppger att hon hör röster. Hon är väl kanske inte riktigt normal.
Själv hade jag oavbrutet skitroligt med Lundgren. Oh, detta elände! När jag som nittonåring med min första publicerade text i något litet magasin går på liten branschfest försöker ett par medelålders redaktörer supa ned mig.
Min första månad på Expressen börjar en äldre manlig kollega mobba mig ganska så hårt via mailen och slutar inte förrän jag tungfotad släpar mig till chefredaktören.
Jag blir inbjuden att agera gästredaktör för ett kulturprogram men blir mest hänvisad att dela ut papper, av mina idéer blir det intet.
Varför är egentligen ”Jack” en stående referens år efter år medan brudarnas egen Gun Britt Sundströms ”Maken” endast är ett fall för feministiska Bang?
Till och med bloggarna har visat sig vara löjligt underdåniga kanon.
Kultursverige är hemskt. Alla redaktioner, alla förlag är ruttna. Det vet vi som haft turen att kunna välja en frilanstillvaro bortom pestiga gängbildningar. Undantagen finns.
Jag brukar undvika att ge råd men här ska ni som aspirerar på en karriär som kritiker få ett: nagla er fast vid de samarbeten som funkar, byt icke, skit i erbjudanden om högre arvoden och större utrymmen.
”Jag tror att en viktig del av all information är icke-verbal”, fortsätter Lundgren. Återigen: ni behöver inte tro på henne. Hon säger ju det rakt ut.
Forssberg finner inget patriarkat. Han finner en löjlig figur. Han finner löjliga exempel, han finner en kärlekskrank och sjuk människa. Jamen då så!
Om Lundgrens bevis är så uppenbart klena så borde väl läsarna också se det?
Eller litar Forssberg inte på läsarna? Nej, han gör inte det. För han vet, det är kanske inte till honom hon talar, inte hans helvetesvandring, hans vantrivsel i kulturen.
Det har alltid varit mycket enklare att fnysa då.
